De flesta har väl varit med om det någon gång, att höra någon försvara ett övertramp genom att lägga över skulden på den drabbade, genom att anklaga den för att inte förstå humor.
På sådana människor låter det alldeles för ofta som att ingen får säga något provokativt längre, men om man tittar tillbaka, hur var det egentligen med takhöjden under till exempel 80-talet? Jag var visserligen själv alldeles för liten för att här och nu kunna dela med mig av någon förstahandsinformation, men det räcker gott med att inte ha bott under en sten tre fjärdedelar av ens liv för att kunna referera till en del fina exempel på hur det faktiskt brukade låta.
Och kanske allra tydligast, åtminstone i det allmänna medvetandet, är väl när Siewert Öholm i teveprogrammet Svar direkt, på bästa sändningstid hade bestämt sig för att axla ansvaret som ställföreträdande korsriddare, i någon sorts himmel och helvete-strid mot både videovåld och hårdrock.
Men nu skrattar de flesta åt det där. Varför var man egentligen så rädd för någonting så snällt som tidningen Okej, vars reporter hårdrockaren Anders Tengner tvingades stå till svars, nästan för att ha öppnat Pandoras ask?
Samtidigt kan man med goda skäl hävda att det där tevesamtalet också var ett uttryck för ett demokratiskt och öppet samhälle. Även om nivån för vad man upprördes av var betydligt lägre. Och givetvis går det att ha synpunkter på hur man egentligen behandlade den sida som ansågs behöva försvara sig, men å andra sidan fick den faktiskt göra det. Utan att riskera varken fängelse eller nackskott.
För somliga människor id ag verkar det vara dubbla måttstockar som gäller för bedömning av vad som skall anses vara godtagbart att behöva stå ut med. Vad man får säga, såväl som vad konsekvenserna blir av vad som blivit sagt. Eller till och med gjort. För inte heller cancelkulturen tycks vara fri från motsägelsefulla bedömningar.
Trots att sådana rimligen borde vara lättare att skapa samsyn kring, eftersom utfrysningen ofta sker till följd av ett eller flera utförda lagbrott. Och för att knyta ihop krönikesäcken, så är att vara drabbad av ett brott inte detsamma som att vara lättkränkt. Tänk på det, nästa gång du går upp i limningen för att någon har känt sig illa berörd av några skämt under bältet. Att sådana tilltag varken resulterar i fängelse eller nackskott.