Det finns dock en zon där dansbandsälskaren, hårdrockaren och nästan alla runtomkring kan mötas. På denna plats rockar Creedence Clearwater Revival, och när det drar ihop sig till fest är det ofta här man landar.
Jag har alltid tyckt om att sjunga, det har en viss likhet med skrivandet, tänker jag. I musiken är melodin och takten självklar, men även en bra text bör vara rytmisk. Trots min blyghet, och att jag inte gärna pratar inför folk, har jag sedan motsägelsefullt nog halkat in i att ställa mig på scener och sjunga runt om i bygden.
Bland coverband och trubadurer har Creedencefenomenet länge varit välkänt, något man kanske skojar om, men som absolut måste tas på allvar om publiken ska bli nöjd. "Have you ever seen the rain?", "Up around the bend" och "Cottonfields", för att ta några exempel. Folk inte bara vill, de kräver att få höra bandets låtar, och har man bara någon enstaka på lager tycks det kvitta om man kör repriser.
När jag i slutet av 1990 talet var med i rockbandet Backfire var detta högst aktuellt och när jag nu efter ett antal års uppehåll från musiken har börjat trubadura med gitarristen Robert står det klart att ingenting förändrats.
– Det ska vara Creedence, Creedence och Creedence, sade en kvinna och höjde sitt varnande pekfinger mot oss när vi i somras spelade på en fest i Överkalix. I hennes öron tycktes allt annat vara skräp, och detta trots vår ganska breda repertoar.
Att det på vår låtlista finns lite av varje beror på att vår egen smak skiljer sig rätt mycket. Jag har infogat svenska visor och Avicii, och Robert har bidragit med olika decenniers rock och rockabilly. Min jazzigaste jazz har jag fått släppa, och hans rockigaste rock blir det heller inget av. Tack och lov kan dock även vi mötas hos Creedence, och vi sett till att täcka upp repertoaren ordentligt.
Jag har bevittnat Creedence-abstinens i sin råaste form. Hur det i en minibuss och i kombination med öl vrålats i desperation och skakats i bluetoothhögtalare som inte fungerat tillfredsställande, men där en skrällig diskantversion av "Fortunate son" var bättre än ingenting, i alla fall klart bättre än bilradions utbud.
Det är viktigt att inte fnissa åt folks Creedencebegär, att ha åtminstone lite självinsikt. Vid bilresor plockar Robert ofta fram bandets samlingsskiva. Då kan vi båda utan gnäll luta oss tillbaka i sätet. Creedence är ett säkert kort i alla läger.