Krönika
Jag skulle så gärna vilja skriva ett hoppfullt brev till er, den kommande generationen– ord fyllda av förtröstan, hopp och kärlek. Missförstå inte. Detta finns också, inte minst Greta Thunbergs klimataktioner ger hopp, men trots allt det goda finns så många krävande utmaningar för er, tyvärr, att ärva från er föräldrageneration. Många med mig skulle säkert söka försvar i att vi faktiskt får det sämre än vår föräldrageneration. Då talar vi främst om ekonomi och pensionen. Å andra sidan är vi alla barn av vår tid. Min far som växt upp utan vare sig rinnande vatten, dusch eller WC stod och tittade på de få bilar som passerade och lovade sig själv att när han blev vuxen skulle han ha en bil. Ärligt den drömmen kan inte jag ta ifrån honom, även om det är ett ganska uselt förvar för vad er generation och kommande får som arv.
Den drömmen om ett bättre liv har givetvis sitt pris, precis som min generations och er generations tillgång, inte bara till bilen utan även flygets möjligheter att besöka världen. Och här ber jag ödmjukas om ursäkt. När jag växte upp tog man tåget, eller bussen till Stockholm. Det var alternativet för alla att resa utan mycket pengar. Idag är det närmast tvärtom. Och det, nästa generation, får ni till arv. Flygskam, ja, men ärligt vi i min generation tog chansen. Vi reste långt, vi reste ofta och vi var glada över att ha besökt San Francisco, New Delhi, Kairo, Marrakesh, Rom, Rhodos, Paris, Krakow, Madrid, Barcelona, Aten, London, Florens, Österrike och alla nordiska länder men under våra äventyr tog vi med tiden varken tåg eller buss, även om Interrailkort länge var, vad vi vet nu, ett klimatsmart alternativ. Nej, när flygpriserna sänktes och vi samlat pengar tog vi flyget eller körde bensinbil. Och vi var glada och mycket nöjda över våra resor och möten.
Försvaret kunde vara att vi inte visste bättre. Och visst, det var den framgångsvågen vi levde på. Inte rika, men flyget och därmed världen låg framför västerlandets medborgares fötter, åtminstone en resa per år. Så var verkligheten. Idag sitter vi med facit och tyvärr blir vår okunskap och naivitet ert ok att bära. Kan vi be nog mycket om ursäkt?
Nej, egentligen finns inget försvar. Så ser jag det. Jag började min levnad med kollektiva lösningar. Åkte till släktingar söderut med buss eller tåg. Och ärligt, det var inget dåligt alternativ, precis som idag.