Bombanfall över Örnäset

Jag vet att jag skämdes riktigt rejält. När nyheten kom om den åttaårige pojken som dog efter att fått en handbollsmål över sig i en gymnastiksal i Stockholm, blev jag mycket illa berörd. Samtidigt hade jag sett siffror från Gaza som sa att hundratals barn dött. Här förstod jag lidandet mer som en tragisk logik. Inga handbollsmål hade fallit över bräckliga barnkroppar, i stället hade det varit israeliska bomber.
Det här var en konstig reaktion, tyckte jag. Härav skammen. Men att den där olyckan med åttaåringen gick rakt in i bröstet berodde nog på att ingen medveten dödspatrull siktat in sig på pojken. Att det varit en slump. Och eftersom jag har en flicka i samma ålder vet jag att jag skulle dö själv invärtes om de ringde från skolan och sa...att det har hänt en olycka...och att din dotter inte kommer hem mer. Aldrig mer igen.
Ruinhögar och förödelse.
Tragedier kan se olika ut. Man kan ock i Gaza snava på en sten och ramla över ett uppstickande armeringsjärn.
Förlupna kulor verkar alltså, av någon märklig anledning, skapa större förtvivlan än sådan död som orsakas av ren krigisk illvilja. Död som hugger till i miljöer där de inte är tänkta att vara, verkar värre, som när små flickor cyklar hemåt på kvällarna utan att någonsin komma hem, utan att någonsin mer slänga sina ytterkläder i en hög på golvet i hallen.
Lika illa måste det ha varit med den där tågtransporten med ryska soldater på hemväg. Året var 1917 och de hade lyckats överleva alla handgranater, allt splitter och alla kulor. Men tåget som skulle ta dem hem spårade ur.
Visst blir det snopet med en sådan nyckfull död.

Även för vidrigheterna i Gaza skulle det infinna sig en faktor som väckte liknande känslor. I ett helt vanligt andetag började jag plötsligt föreställa mig hur det skulle vara hemma hos oss, hur barnens gråt skulle ljuda. Hur jag skulle ligga tätt intill dem om natten, försöka skydda dem med min kropp, i lakan med mönster av blommor och nallebjörnar. Och rullgardinen med stjärnor på skulle bli söndertrasad av splittret från glasrutan. En tryckvåg av kall luft skulle strömma in i den nakna lägenheten i en förort till Luleå. Här skulle vi vara avskurna från omvärlden, utan el och utan vatten i kranarna. Sedan, om vi alls överlevt bombanfallet, skulle champinjonburkarna i skafferiet ta slut. Att vi knaprade på det sista knäckebrödet. Det sista värmeljuset brann. Och barnen skulle fråga mig varför det faller bomber. Varför grannens pojke dog i natt. Och jag skulle inte ha något svar.
Sedan skulle jag själv dö på eftermiddagen. Jag hade varit på väg ut för att försöka ordna två liter vatten. Jag träffades av splitter i ryggen och förblödde på trottoaren. Barnen var nu inte bara törstiga, de var både törstiga och faderslösa.

Sådana bilder spred sig i min hjärna. Därför blev det uppenbart att våldet i Gaza saknade proportioner. Även i krig måste det väl finnas en heder, tänkte jag. En gräns för det tillåtna. Hur kunde det någonsin finnas försvar för att bomba barns sovrum, även om man misstänkte att det låg en motståndsledare gömd i källaren?
Ej heller från den skolan skulle alltså mina döttrar komma hem. Ej heller jag. Död som död. Barn som barn. Bomber som handbollsmål.
Den natten kom åter flyganfallen mot Örnäset. Tjugoåtta döda, varav elva var barn. Svårast drabbat var Edeforsgatan där fyra hyreshus raserades. Men det var nödvändigt, sades det, för det misstänktes att en ledamot från Luleås fullmäktige gömt sig i ett av husen.