Boris Ersson upptäckte hur illa Blackis mådde under en promenad till återvinningsstationen. Han bestämde sig för att dokumentera fasaden för att uppmärksamma människorna.
Sedan återvinningsstationen placerades bredvid Blackis har de flesta Svartöstadsbor blivit smärtsamt medvetna om vad som håller på att hända med den folkkära byggnaden.
Jag bor själv ett stenkast bort från det gamla danspalatset och är, som många andra i Svartöstan, medlem i intresseföreningen som delvis sköter uthyrning av lokalen. Med soporna i handen inser jag att skillnaden mellan huset – som stått där sedan 1903 – och det jag slänger påminner alltmer om varandra. Fasaden grånar för varje flagnande färgsjok och snart finns det ingen räddning för Blackis.
Boris Ersson har bott i Svartöstan i närmare 40 år och gjorde samma upptäckt på väg till återvinningen.
– Jag blev verkligen ledsen – och förbannad. Vi sköter om vårt stora trähus hemma, varför ska inte kommunen kunna sköta hela stadsdelens hus? Jag tycker det är uselt, säger han.
Ersson bestämde sig för att dokumentera ytskiktet med sin kamera och har planerat att uppmärksamma invånarna på förfallet innan det är för sent. Men jag gissar att det redan är det.
Redan 1997 ville kommunen sälja huset men efter en vild kamp från bultande hjärtan förblev det i kommunal regi med löften om en ljus framtid. Drygt två decennier senare behöver tak, ventilation, fasad, invändiga ytor – egentligen alla installationer – renoveras för en skräcksumma.
I kommunens utredning från 2015 uppskattas renoveringskostnaderna till 14,5 miljoner kronor – troligtvis drygt 20 miljoner kronor med byggherrekostnader och oförutsedda utgifter inräknat. Så långt har det gått.
– Luleå kommun är inte överens internt om vi ska renovera det där, för det kommer kosta en hel del pengar, eller ska vi sälja huset? Det är en utredning vi måste göra internt, säger fastighetschef Fredrik Thyselius på frågan om vad som händer nu.
Boris Erssons bild av den slitna fasaden visar på att det var länge sedan Blackis fick ett ansiktslyft.
Varje dag som gått utan penseldrag och underhåll har fört oss närmare den sista dansen. Jag är varken snickare eller träkunnig men jag ser hur byggnaden mår och jag vet att det kommer en tid när det inte längre finns möjlighet att rädda ett av Luleås genom tiderna viktigaste nöjescentrum.
– Vi har ekonomiska bekymmer i Luleå kommun och måste jobba med slantarna vi har och göra smarta saker, säger Fredrik Thyselius och vi vet alla vad det betyder.
Inte ens någon på Lulebo kan fixa detta.
Kultur- och fritidsförvaltningen står som hyresgäst för byggnaden och förvaltningschef Patrik Bylin reagerar som befarat på siffran 20 miljoner kronor.
– Det är ofantligt mycket pengar. Jag kan inte säga så mycket mer, tanken är att vi ska se över föreningslokalerna under hösten och komma fram till ett ställningstagande.
Sedan slutet av 1940-talet har danserna varit återkommande i Svartöstan, till en början fyra gånger i veckan. På senare år en gång i veckan.
Det var andra tongångar i augusti 1998 då kulturnämndens ordförande Omar Jakobsson målade upp visionerna:
– Svartöstadens Folkets hus har mycket goda förutsättningar att åter bli ett populärt och vitalt centrum för förenings- och nöjeslivet i Luleå, sa han.
Det var också en av norra Sveriges häftigaste och hetaste konsertlokaler, där både Refused och Bear Quartet gjorde besök under en period då de nådde internationell framgång. Jag missade dansgalorna på 50-talet och popkonserterna på 60-talet men upplevde en egen storhetstid på Blackis i slutet av 90-talet. Musikupplevelserna i Svartöstan var spännande, äkta och genuina.
Men nu finns det inte särskilt goda förutsättningar för Svartöstadens Folkets hus längre. Blackis förfall är ett svek mot alla som kämpat, dansat och svettats.
Magnus Tosser har upplevt Blackis förfall på nära håll och nu beräknas en renovering av byggnaden uppgå till 20 miljoner kronor. Det undermåliga underhållsarbetet är ett svek enligt nöjesredaktören.