Vi har köat i 5 timmar. Suttit på huk, på väskor, på plastpåsar. Bytt om från högklackat till tygskor, från skjortor till tjocktröjor. När vi kommer in i arenan väntar vi i två timmar till. Börjar byta om från leenden till bistra miner. Från "jag kan vänta ett år på henne" till "jag kan inte längre känna mina ben". Och när ljuset släcks och hela arenan exploderar i ett unisont skrik som tillsammans flätar sig samman till ett glassplittrande tryck som gör att det känns som om hela publiken delar samma puls, har vi redan förlåtit henne för allt.
Framför oss står en liten figur klädd i en åtsittande glittrande blå byxdress. Vitt ljus studsar mot hennes kropp medan hennes röst vandrar mellan väggar, kroppar och in i våra hjärtan som har förvandlats till sjuåriga barnhjärtan. Liksom oförstörda, som om de glömt alla gamla skärvor och rester av ouppfyllda önskningar. Vi skriker "BEYONCÈ!", som om det är den enda dröm vi har haft. Sångtexter som i går kändes banala känns i kväll som livssanningar.
Mobilskärm efter mobilskärm sträcks upp i luften. Jag försöker ta en bild på Beyoncé och får en bild på en mobilskärm på en mobilskärm på en mobilskärm på en mobilskärm som fotar henne. När Beyoncé sträcker fram mikrofonen åt en man så sjunger han bara halvhjärtat med. Han är upptagen med att filma henne. Hon står rakt framför honom, och han tittar in i hennes ögon genom en liten ruta på 124 x 59 mm.
Det ligger en besatthet i vår ständiga strävan att dokumentera och bevara varje ögonblick digitalt. Som om vi är rädda för att våra minnen inte kommer att kunna göra dem rättvisa med tiden, och dessa ögonblick kommer att bli till bleknande minnen som försvinner bland kladdiga makaroner på golvet och borttappade sockar. I vår besatthet att dokumentera vad som händer framför oss, glömmer vi vad som händer inom oss. Och efter ytterligare 2 timmar när vi går från konserten så nöter en olustig känsla i våra kroppar.
Den säger att vi missade något. Den säger att det är något som saknas och vi tänker att vi borde ha tagit fler bilder! Fler videoklipp! Den säger att vi glömde bort oss själva. Den säger att det finns en skillnad mellan att fånga nuet och att fånga oss själva i nuet men vi hör inte. Kvar av denna kväll finns nu 87 bilder av ögonblick där vi bevarade alla nyanser av Beyoncés blåglittriga byxdress och ingen av vad vi kände när vi såg den.
I vår besatthet av att bevara nuet missar vi ofta den.