Krönika
Jag satt i soffan vid SkÄnes sydkust och ammade min nyfödda dotter dÄ Berlinmuren föll. Och jag var sÄ tacksam över att hon skulle fÄ vÀxa upp i en helt ny vÀrldsordning. Det kalla kriget, som hÀngt som en hotfull skugga över barn av min tid, skulle nu förpassas till historieböckerna. Och jag viskade hoppfulla ord i hennes öra, önskningar och faktiskt tro pÄ en bÀttre och ljusare framtid.
Idag Àr min förstfödda fyllda 30 Är. Det Àr lÀnge sedan vi lÀmnade SkÄnes sydkust och den naiva tron pÄ en ljusare framtid har fÄtt svarta kanter. Aldrig kunde jag och fler med mig som omtumlade sÄg Berlinmuren huggas ned och den lyckliga folkströmmen som strömmade över grÀnsen mot vÀst, förutspÄ att lÀnder i samtiden Äter skulle bygga murar mellan territorier, mÀnniskor och trosuppfattningar. Att idag Àr det snarare demokratin som utmanas medan totalitÀra idéer flyttar fram sina positioner.
Ideologierna ansÄgs vara döda i samband med Berlinmurens fall. Ekonomer förklarade att snabb avreglering var det som skulle förvandla lÀnder i öst till marknadsliberala demokratier. Idag sitter vi med facit. Det gÄr nÀmligen utmÀrkt att föra en kapitalistisk ekonomisk politik i ett totalitÀrt samhÀllssystem.
Vad hÀnde egentligen? Ja, Anders Ekström, professor i idé- och lÀrdomshistoria vid Uppsala universitet menar bland annat att nÀr skillnaderna i ett samhÀlle blir för stora försÀmras förutsÀttningarna för ömsesidig förstÄelse och gemensamma ansvarsformer. Han pekar bland annat pÄ att i Sverige har de ekonomiska klyftorna ökat i internationell rekordfart och att kÀnslan av att samhÀllet dragit sig undan förenar stora grupper i norra Europas landsbygder. Men inte minst att nÀr dessa skillnader slÄr över i polarisering och rÀdsla sÀtts hela samhÀllet i fara (DN 2019-11-07).
Tron pĂ„ ett gemensamt samhĂ€llsbygge Ă€r sĂ„ att sĂ€ga en förenande kraft â nĂ„got för medborgare att samlas kring â men Ă€r det inte just det som saknas i dagens samhĂ€llsdebatt.
I veckan har de som önskat kunnat ta del av Ken Loachs nya drama "Sorry we missed you" pĂ„ Folkets bio i LuleĂ„. En film som med tydlighet visar pĂ„ ett vĂ€xande klassamhĂ€lles baksidor och dĂ€r gigekonomins konsekvenser ges mĂ€nskliga ansikten. Frihet stĂ€lls mot guldklocka, med anstĂ€llningstrygghet, betald semester och justa villkor i potten. Och det Ă€r frĂ€mst vĂ„ra unga som arbetar i denna sektor. Gigekonomin har förvisso sina fördelar men med Loachs familj pĂ„ nĂ€thinnan, dĂ€r förĂ€ldrarna Ricky och Abby gĂ„r pĂ„ knĂ€na pĂ„ grund av lĂ„nga arbetsdagar samtidigt som publiken sakta fĂ„r följa familjens sönderfall, fĂ„r den utlovade friheten en helt ny innebörd. Franchiseföretagaren Ricky Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sjĂ€lvstĂ€ndig â snarare fast pĂ„ vĂ€garna i sin egen skĂ„pbil. Ăr det verkligen denna verklighet vi önskar pĂ„ andra sidan muren?