Aleksandr Rodtjenko (1891–1956) var en rysk målare, fotograf, möbelformgivare och grafiker. Tillsammans med Vladimir Majakovski och andra såg han stora möjligheter med den ryska revolutionen. För en tid syntes allt möjligt. Ryska kulturarbetare vågade och testade gränser.
Vi känner till detta genom de ryska futuristerna.
Men inom kort var det roliga slut.
Kommunismens envälde tog över.
Rodtjenko ville kritisera den väg utvecklingen tagit och göra det i diktform. Men han visste att en fritt skriven dikt skulle i bästa fall leda till arbetsläger, i sämsta fall till att bli bortförd om natten – och sedan hittad med en kula i nacken.
Men han skrev dikten.
Rad efter rad noterade han kommunistiska slogans. Hans enda bidrag var att han avslutade dikten med ett eget ord.
Troligen uppfattade den tidens apparatjiks inte ironin i dikten. De måste tvärtom ha tyckt att den var strålande.
Detta hände i början av 1900-talet. Tänk om vi skulle använda oss av detta koncept i våra dagar. Så låt oss tillämpa det på ett av vår tids många dokument om framtiden, till exempel Luleå kommuns Vision 2050.
Så här kan då dikten lyda med hjälp av Rodtjenkos metod:
Vi tror på framtiden och lever ett utvecklande liv i en ständigt växande region full av omtalad drivkraft och naturliga nytänkare.
Vi är rustade för förändringar i omvärlden genom ett tydligt inslag av lokala lösningar och anpassningar.
Kretsloppet mellan stad och landsbygd fungerar och våra resurser i skog, vatten och landskap är växande.
Vi har ett samhällsklimat som både unga och äldre trivs i. Det är säkert att röra sig ute under dygnets alla timmar.
Den lokala demokratin lever och våra utvalda företrädare agerar öppet och skapar förutsättningar för en flödande dialog.
Vi betraktar våra naturvärden som en rikedom som vi lånar av kommande generationer.
Luleå är en del av ett större geografiskt område och en ännu större värld, en gränslös pusselbit på världskartan med en väl genomtänkt passform.
Framtidsbilderna ska ge en tydlig bild av framtiden när visionen är nådd.
etcetera