Jag ska fixa en fest, köpa en ny klänning, skriva ett tal och spendera några av mina ganska dyrbara semesterdagar på att resa eftersom förbindelserna från mig till vigselorten inte är de bästa.
Det är inte meningen att vara bitter. Bästisen som snart blir fru har jag känt sedan jag var tolv år och jag vill ge henne hela himlen. Dessutom är hon ödmjuk och förstående. Hon hade varit nöjd med en möhippa på ett ölhak och hade inte höjt på ögonbrynen om jag dök upp på bröllopet i jeans.
Förväntningarna kommer alltså inte från henne själv, utan från samhället som lärt oss att det största man kan vara med om är att gifta sig och skaffa barn. Och därför ska det såklart krämas på när någon i vår omgivning är med om dessa händelser.
Men för varje år som går blir jag mer övertygad om att varken äktenskap eller familjeliv är något för mig. Däremot verkar det vara det för mina vänner och mina närmsta tio år kommer därför att bestå av att skicka blombud och gå på bröllopsfester.
Här håller jag alltså på att bli både pank och utbränd på att visa uppskattning för vänner som lever i den normativa tvåsamheten – samtidigt som de aldrig kommer att göra detsamma för mig. Det beror inte på att de är dåliga vänner, utan på att det inte är kutym att fira barnlösa singlar på så storslagna sätt.
Det här ämnet behandlas på ett pedagogiskt sätt i gamla hederliga ”Sex and the city”. I avsnittet ”A woman's right to shoes” går huvudpersonen Carrie på en babyshower där värdparet (till skillnad från brukligt i amerikanska hem) kräver att gästerna tar av sig om fötterna inomhus. När Carrie ska tacka för sig är självklart hennes nya dyra skor borta, vilket värdparet inte bryr sig nämnvärt om.
Ogifta och barnlösa Carrie rasar. Här har hon genom åren lagt tusentals dollar inte bara på babyshowers, utan även på barnkalas, möhippor och bröllop. Och så rycker de uppvaktade på axlarna åt hennes borttappade skor.
Avsnittet slutar med att Carrie skriver ett inbjudningskort till värdparet där hon förklarar att hon ska gifta sig med sig själv och att det enda hon önskar sig är ett par skor.
Förhoppningsvis kommer jag att slippa situationen Carrie hamnar i. Men avsnittet får mig att fundera på vad som hände med den fria och autonoma kvinnan, som förut såg som en förebild. I kulturen hittar jag henne knappt någonstans längre, inte ens i ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that…”.
Men hon finns. Bland annat i Malin Lindroths fenomenala ”Nuckans hjärtespalt”. En bok som på ett lysande sätt visar att man inte måste leva Svensson-liv, att en tillvaro utan konstant romanistisk kärlek inte är ett ovärdigt liv och att även barnlösa singlar har många betydelsefulla relationer.