Gör bokslut för juli. Det vissa, däribland jag, kallar den enda riktiga sommarmånaden. Juni har visserligen något begynnande hoppfullt över sig och där ligger några somrigt sminkade högtider men det är sällan varmare än att kvällarna kräver ytterplagg av typen tunn dunjacka. Kalla det vad du vill men inte är det sommar. Augusti sen, månaden då man ska tillbaka till arbetet, plugget och rutinerna och vännerna flyger tillbaka till andra ställen. Istället för att njuta har man ångest och förbereder sig för vad som komma skall, istället för att smaska i sig smulorna ältar man saker man inte hunnit med. Spelningarna man inte gick på, kompisarna man inte träffade, nätterna man inte vakade och morgnarna man inte njöt. En riktigt vemodig nedjogg är nog den mest träffsäkra beskrivning jag kan komma på vilket säger en hel del om min kognitiva kapacitet för tillfället. Kanske säger det också en del om livet.
I juli gick jag på namngivning för mitt kusinbarn. Det var presenter och släkt på flera sidor, det var sommarbuffé och tårta med jordgubbar. I juli åkte jag på Trästocksfestivalen i Skellefteå, lyssnade på Dynamo Chapel och träffade gamla vänner. En hade gjort dreadlocks i håret men ångrat sig. Det är sånt man gör på sommaren, kom vi överens om. Tar ogenomtänkta beslut som i stunden känns helt självklara och sen sitter man där med en tovig frisyr bortom räddning. Jag åt mackor eller ingenting till frukost och fick ont i magen. Försökte grilla saker men det blev aldrig riktigt bra. En kväll fick jag för mig att gå ner till älven för att fiska, det slutade såklart utan napp men jag blev hundra myggbett rikare. I juli tränade jag när andan föll på och det blev som det blev. Ibland sprang jag minst tre mil utan att ta med mig något att dricka, andra dagar tog jag knappt ett steg. Jag låg i solen trots att jag är livrädd för cancer. Jag vaknade efter klockan sju ibland för att det är så man ska göra. Man ska passa på.
I juli kom pappa på besök och vi pratade gamla minnen. Vi gör ofta det. Irene bodde i huset bredvid och bakom bodde tanten som backade på sin hund, sa vi och fortsatte sedan att gå igenom resten av kvarteret där vi växte upp. Samtalen tar sig ingenstans men det är hela poängen, sägs det. Jag åt en pizza på en vardag och kände mig crazy. Jag drack en Ipa trots att jag tycker det smakar diskvatten. I juli åkte jag med mormor och åt kinamat och jag beställde biff med purjolök precis som förr. Det gjorde hon också. I juli hälsade jag på morfar som har öppnat en second hand-butik ute i byn. Jag låg uppe i torpet och lyssnade på regnet som smattrade mot takplåten och försökte tycka det var mysigt. Hittade min gamla kostym från balen 2004 och den passade fortfarande. Den var vit och jag minns att jag ville se ut som David Beckham. Det gjorde jag inte. I juli gick jag på Pite Dansar och Ler med mina familj. Jag badade och sa att vattnet var varmare än man kan tro trots att jag egentligen inte tyckte det. Man ska passa på.
När företag gör bokslut brukar man prata om hur viktigt det är med den “nedre raden”, nettovinsten, alltså vad man har kvar när allt är betalt. I mitt fall vad jag tar med mig från sommaren. Några steg ut ur juli inser jag att det är en månad helt utan progression, utan driv eller riktning. Det är så klart roligt med festivaler, tårta och släkt, att ta livet som det kommer, men det är å andra sidan inte hållbart. Nu är det dags att kamma ut dreadsen, ställa väckarklockan och leva det riktiga livet igen. Jag tycker nog att det är minst lika bra.