Hos mig finns ibland en rädsla när jag ska introducera olika kompisar för varandra. Inte för att jag tvivlar på att de skulle bete sig bra inför varandra, utan för att jag tvivlar på att jag ska bete mig bra. Eller alltså, jag vet inte hur jag ska bete mig.
Min personlighet varierar nämligen så kraftigt beroende på i vilket sammanhang jag är i. I vissa konstellationer ger jag inte mycket ljud ifrån mig, medan jag i andra tar upp allt syre som finns i rummet. Att vara olika personer i olika situationer betyder inte att någon av dessa personer är mindre jag, det betyder bara att jag beter mig olika beroende på hur andra personer får mig att känna.
Men ofta tror jag också att våra personlighetsdrag i ett sammanhang är som de är eftersom vår – och andras – bild av hur vi ska vara är så tydlig och snäv. Det är också därför jag kan bli obekväm när mina olika kompisar ska träffa varandra. Om jag är blyg med en kompis och utåtriktad med en annan, betyder det ju att minst en utav dem inte kommer känna igen mig om vi tre ska umgås tillsammans.
Men faktum är ju att våra personligheter varierar och att prata om hur man är blir därför så otroligt stagnerande. Jag är ju mina flyktiga verb; det jag tänker, känner och gör. Och dessa handlingar kan alltid variera. Om man lyssnar för mycket på hur man är tror man till slut att man inte har möjlighet att förändras, som att ens personlighet skulle vara skriven i sten. Så är givetvis inte fallet.
Att beskriva hur man är, och hur andra är, är i dag vanligt. Det har slagit mig när jag under våren spenderat många timmar på att följa diverse realityserier. Liksom de flesta andra tittar jag nu på ”Gift vid första ögonkastet” som går ut på att personer ska gifta sig med någon de aldrig tidigare träffat, för att se om de kan ha en relation.
Det är uppenbart att deltagarna har en väldigt tydlig idé om hur deras drömpartner ska vara, som inte alltid stämmer överens med dragen hos den de faktiskt fått gifta sig med. Då låser de sig och kan inte ta in att partnern har flera sidor.
Dessutom finns det en ovilja att ändra på sig själv för den andres skull. De är så indoktrinerade i berättelsen om sig själva att de inte kan inse att de har flera sidor. Något som förmodligen inte är det bästa upplägget för att få en bra kärleksrelation.
Nästa gång någon sitter och brer ut sig om hur den är som person ska jag säga: du är inte dina berättelser eller din idé om dig själv, du är det du gör.