De där somliga vankar som oftast av och an i stationshusen och muttrar irriterat redan sju åtta minuter efter det senaste beskedet. Som med en guldfisks minne. Och vill det sig riktigt illa hinner de ringa kundservice och gapa åt någon stackare redan en halvtimme efter planerad avgångstid. Kanske suckar högt, himlar med ögonen och försöker söka medhåll i de andra resenärernas blickar.
Det brukar sluta med att man är mer irriterad på dem än på själva förseningen, för osympatiska resenärer utan tålamod verkar det finnas så det räcker och blir över. Folk som inte lärt sig att vänta, som självmant utropar sig till problemlösare, oavsett hur handfallna de än är, hur lite de verkligen kan göra i det stora hela. Kanske är det något med just den situationen, eller kanske med samhället i stort. Att vi är så vana vid att det mesta går som på löpande band att vi inte klarar av att hantera avbrotten. Det är väl tekniken, att mobilen gjort oss så skenbart självständiga att somliga till och med tror att de kan lösa en tågförsening med den. Bara ringa och skrika lite.
Som uppvuxen i Norrbottens inland har man redan från barnsben lärt sig att vänta. På bussen, på värmen, på tåget, på snön, på skjuts, på skälig ersättning för allt vi exporterar. Det har väl delvis med avstånden att göra. Och marknadens ointresse för våra bygder. Nu har visserligen två (!) sushirestauranger öppnat i Gällivare, tjugofem år efter sushifebern. Inte för att jag egentligen väntat, men hade jag gjort det hade jag varit nöjd. För sushi smakar väl inte sämre nu än det gjorde för tjugofem år sedan?
Det där med att kunna vänta gör något med människan. Hon blir ödmjukare och förstår att det som kan gå fel för henne också kan gå fel för andra. Men att kunna vänta verkar inte längre stå särskilt högt i kurs. Det betraktas nu nästan som onödigt, det att lära sig förstå det att allt inte alltid går som planerat. Eller att människor inte jämt jobbar på högsta varv. Nu är det garantier och leveranslöften och servicedeklarationer som gäller. För har man väl betalt för något anser man sig själv ha rätt att ställa krav. Oavsett hur orimliga de kan tänkas vara. För nog är det väl så att snön slutar inte falla bara för att någon högtalarröst var tionde minut talar om för drabbade resenärer att det snöar.