För att fördriva tiden lyssnade jag igenom ny musik och upptäckte Felicia Takmans låt ”Dunka dumma hjärta dunka”, i vilken den 23-åriga artisten sjunger om sabbatsår och att alla roliga kompisar flyttar bort.
I min umgängeskrets har de flesta fast jobb, så att ta ett sabbatsår är inte aktuellt. Att byta stad är inte heller på kartan. Om mina vänner flyttar någonstans är det tillbaka till hemstaden Stockholm, där de med största sannolikhet kommer att bo kvar. Tills de dör.
Min omgivning samlar alltså vuxenpoäng, medan jag krampaktigt håller kvar i det liv Felicia Takman gestaltar. Men även om jag håller jättehårt glider den där tiden ändå mig ur händerna. Som 28-åring är ju många tankar redan tänkta och känslor kända.
Till skillnad från för fem år sedan, då jag gjorde mycket för första gången. Ofta under loppet av bara några dagar. I min svunna ungdom, då mina vänner fortfarande tog sabbatsår och flyttade bort, brukade jag mejla dem. Varje vecka spaltmeter om allt som hänt hemma. Nu hade jag behövt vänta i år för att fylla mejl med sådär mycket skvaller.
Som 23-åring var det också enkelt att ångra sig; byta utbildning, förälskelseföremål och livsplan. Felsteg, som att bli för arg i en argumentation eller för full på en fest, rättades till med en ursäkt. Nu är konflikter oåterkalleliga på ett annat sätt. Men jag bråkar sällan längre, eftersom jag blivit en tråkigt diplomatisk person som ”förstår båda sidor” och höjer knappt rösten ens när någon säger något helt idiotiskt. För full på en fest hinner jag inte bli, numera slutar de nämligen i tid. Ändå varar bakfylleångesten i flera dagar.
Jag längtar tillbaka till en tid när jag inte tvingades ta ansvar för mina handlingar. I min ålder ses man inte heller längre som ung och lovande. Jag jämför mig med yngre kollegor och känner mig i stället gammal, ful och slut som artist.
Det är helt enkelt klaustrofobiskt att bli äldre. Precis som att vara i karantän. Men medan febern sjönk lyssnade jag inte bara på Felicia Takman, utan hann också läsa ”Den andaktsfulle viskaren” av poeten Gösta Oswald. Han skriver: ungdomen ett sätt att öppna dörrar och glömma stänga dem att uppleva städer som skökor med blommor i stället för hår att fördöma andras mognad men längta till sitt privata ålderdomshem.
Gösta Oswald hann aldrig komma till sitt privata ålderdomshem. Han dog ung: 24 år gammal, i en drunkningsolycka på Gotland 1950.
Även om jag har svårt att titulera mig som vuxen, är det en tröst att få bli det. Att leva är en förmån, även om jag kommer att fördöma både min egen och andras mognad så länge jag gör det.