Så varför inte hämta krafter genom att lyssna på vilda djur? Så här års språkas det mycket på vissa vattendrag, så till den grad att människogrannarna inte kan sova,
Jag tar mig till älven. På vägen dit träffar jag några av ”Safirs duvor” som spatserar på taknocken till en grannbyggnad (Den ärevördiga hunden själv drog ju sig undan för snart två år sedan). Djupa kurranden, trippanden, nickar och så en elegant landning på vägen: ”Har du något krubb? Nehej, OK nästa gång kanske?” Kråkorna lyser med sin frånvaro och det är ingen överdrift.
Kråkfåglars stora klokhet fängslar alla som bor i deras närhet och lär känna dem.
Snart är jag inne på gångvägen vid Torne älv som efter cirka en mil blir till gränsälv.
På en gräsplätt står ett konstverk byggt av vide föreställande en lax, där finns en eldplats och andra tecken på mänsklig aktivitet. Här har man inlett arbetet med sommarens stora teaterhändelse ”Den lycklige laxen”. För tjugo år sedan drog denna musikal fulla bänkrader och kan ses som en mönsteruppvisning av teaterns möjligheter att levandegöra historia.
Statyn kommer förhoppningsvis att stå sig genom den långa vintern och inge hopp om laxens återkomst. Vi får ha ett öga på den, alla som går förbi.
Hela tiden hör jag då och då spännande ljud från vattnet. Skrockanden, kluckanden och någon gång höga trumpetstötar åtföljda av blöta klatsch klatsch klatsch. Sedan ser jag svanarna. Lite som liggande vita druvklasar eller armador av små flytetyg med eleganta halsar som påminner om blomsterstjälkar. Kanske vilar de upp sig efter en lyckad matrunda eller bara umgås i lugn och ro mellan varven – ja, vilka varv? Minst ett tjugotal är de i den stora gruppen, lite längre bort finns ett par mindre grupper på tre fyra individer. Och så en ensam svan. Under hela tiden jag observerar, säkert en halvtimme, finns den ensamma fågeln kvar på långt avstånd från gruppen. Får den inte vara med eller är det en frivillig enstöring? Vad finns för rangordning och hur upprätthåller man den mer än med skrik och skrän och direkta utfall?
Mina kunskaper om svanarna är inte stora. Men det är lätt att inhämta mer även om man inte kan observera direkt. Det finns en massa böcker i ornitologi. Författaren och veterinären Yrjö Kokko som levde och verkade i Finska Lappland skrev flera böcker om vattenlevande fåglar. En del av dem har översatts till svenska och även filmatiserats.
Mina första svanar såg jag i djurparken. Men den stora ”svan-upplevelsen” var baletten "Svansjön".
Dags att att gå in på Youtube och se och höra den igen. Inte ett ord, bara kroppens rörelser föreställande själens åtföljda av ljuvlig musik!