Minns tydligt min första bekantskap med detta fenomen: jag skulle sova i en kammare med tunna vita gardiner. Hade rest från en zon med skillnad mellan dag och natt och det satt kvar i sömnsystemet. Det gick inte att somna. – Hm, vad var det för en människa som inte kunde uppskatta ljuset som man varit utan under så många månader?
Mörka täcken hängdes för fönstren (alla lakanen var ju bländvita, vilket jag hade vett att berömma, mitt ljusskygga stycke). Därefter är jag beredd med ett mörkt lakan när jag sommartid övernattar i vissa regioner.
Men visst är det vackert med alla växter i febril blomning som ljuset eggat dem till – och väldigt tråkigt när blomningen är över. Då är det till slut bara renfanans envisa senapsgula blomkorgar backe upp och backe ner. Färgernas intensitet ökar ju längre norrut man kommer, står det i Norrbottens flora.
Med stigande ålder har ljus- och sömnproblemet i mitt liv tagit nya former. Nu tar sömnen slut på småtimmarna, oftast vid fyrasnåret. Det är inte i onödan man kallar dem för vargtimmarna. Tiden för ångest i värsta fall, i bästa fall för ödmjuk reflexion. Det gäller att ta det lugnt. Det gör jag med uppvärmd havremjölk som jag dricker till färdigbredda ostsmörgåsar, inte för mycket, inte för många. Sedan tänker jag på dem som befolkar mitt livs arena, även sådana som jag aldrig mött. Tänker på folk med positiv kraft annars stiger adrenalinet. När Tellervo Koivisto, änka efter president Koivisto, halkade och bröt lårbenshalsen skickade jag mina kryapåtankar sittande i kökslampans sken. I Finland är det en enväldig person som utser motsvarigheten till Augustpriset och hon valde alldeles rätt. Var inte rädd för mörkret i vargtimmarna, tänd en mild lampa och låt något vackert slå ut sina kalkar i dess sken
Midsommar i Tornedalen är inte komplett utan bastubad, helst med bastukvastar – knippen med björkris. Denna märkliga sed skildras av fransmannen Regnard som på 1600-talet besökte Tornedalen. Han var imponerad av renligheten, både den fysiska och den psykiska – män och kvinnor badade tillsammans på ett sedligt sätt.
Så riktar jag mina tankar mot byn Käymäjärvi i norra Pajala dit ett megastort vindkraftverk håller på att planeras.På Käymävaara ska det stå och blinka och sprida sitt ljus och sin energi över i stort sett hela Tornedalen. Så här i den magiska tiden sänder jag min vädjan om hjälp till salig Väinö Martikkala. Det är inte så många år sedan han satt där på sin gårdsplan omgiven av ivriga bastukvastbindare. Väinö var en stor personlighet, kännare av den gamla världen. Vad skulle han säga när byn stänger igen efter för mycket konstgjord kraft, av för mycket ljus?