De senaste 15 åren har jag flyttat 16 gånger. Att flytta, med allt vad det innebär av praktiskt helvete, är med på min lista över hatgöra, vilket fått till följd att skit har vräkts ner i kartonger och följt med till nästa adress. Och nästa. Och nästa. Utan att någonsin sorteras. Det blir en del bråte på 15 år.
Förra helgen stod jag inför point of no return. Mitt gamla förråd skulle tömmas. Jag var så vrång inför åtagandet att ett samtal till familjerådgivningen låg nära till hands. Så, hur mycket skrot ryms det i ett förråd på några ynkliga kvadratmeter? Maniskt samlande, hoarding, har en egen diagnos - DSM5. Min sambo brukar kalla mig hoarder.
Att öppna dörren var som att kliva in i Lucifers hemvist. Bland mina ägodelar fyndade jag till exempel: Ett hundratal VHS-band med inspelade Beverly Hills-avsnitt, lönespecifikationer från 2001 och framåt, två avlagda tandställningar, solkiga benskydd, icke rumsrena anteckningar från ett 20-tal charterresor med detaljerade redogörelser av vem som hånglat med vem, snedtrampade badtofflor, kassetter märkta ”Ayia Napa 1995”, eternellrester, filmrullar, flygbiljetter, tidningsurklipp samt stövletter som var så nötta att skomakaren hade kräkts rätt ut.
Metodiskt grävde jag mig igenom låda efter låda tills svetten rann. Jag sorterade och kasserade. Förlorade mig i gamla kärleksbrev som aldrig nådde sin adressat.
Den hårda vägen lärde jag mig att ett från golv till tak fullbelamrat förråd, på några ynkliga kvadratmeter, tar två dagar att harva igenom i högt tempo.
Det blev en tidsresa som rymde allt ifrån de små tyllkjolarna som en gång gjorde succé i Luleås nattliv, till lakanen jag bäddade min förstföddas spjälsäng med. Via vykort från Hawaii och Tokyo blev jag påmind om jordenruntresan jag ställde in i sista minuten efter att ha genomskådat dåtidens vänsterprasslande pojkvän. Jag rodnade åt dagbokssidor med minnen av tältromantik på Kluntarna och bläddrade igenom telefonkatalogstjocka vinylsingelbuntar.
Hundratals böcker, 90-talets neonskrikiga slalomskidor och udda porslin skickades till Röda korset. De syndigt svarta korsetterna hoppas jag kommer att luftas flitigt hos sin nya ägare. Resväskan jag fick av pappa i studentpresent kanske får se ytterligare ett land och i bästa fall kan täckjackorna värma någon som fryser.
Jag var trött på gränsen till utmattad när jag för sista gången vred om låset till det som var min hemadress under några av de bästa åren i mitt liv. I vreden inför att behöva rensa ut och tömma bostaden på rubbet trodde jag att jag skulle lämna nyckeln ifrån mig oberörd.
Fel. Under tystnad tog jag ett varv i lägenheten där jag lärde mig älska ensamheten. En sista rundtur genom vardagsrummet där ungkarlstiden kan ha kommit med ett och annat nattligt drama på soffan, ut på balkongen där vi festade som om det inte fanns någon morgondag och in i köket där min dotter tog sina första steg.
Efter att ha gjort mig av med halva mitt minnenas arkiv känner jag mig både fattig och fri. Redan har jag nojat över om Orreforsskålen kan ha råkat hamna i bortskänkeslådan i stället för i lasset som dumpades i mammas förråd. En del saker flyttade nämligen dit. Säg det för allt i världen inte åt nån. Hoardinganklagelserna kan ta ny fart då. Fast de kanske kan tystas med att jag även hittade femtusenfemhundra spänn utspridda i diverse gamla kuvert med önskningar om en god jul. Långnäsa.