Med stigande ålder har jag känt hur vidundret inom mig börjat vakna. Det gångna året har hon gett sig till känna flera gånger. Tills jag fått rätt har jag stridit i ärenden där jag känt mig orättvist och felaktigt behandlad. Jag har blivit en besvärlig kund. En sån som frågar tills jag får svar och inte tvekar inför att vända mig till högre instanser om jag måste. Jag går tillbaka till frisören om hårfärgen blir fel och lämnar inte en spänn i dricks där servicen suger. När vuxna människor ställde sig och snicksnackade utanför en butiksentré mitt i värsta julhetsen väste jag att det kanske inte var så intelligent att stanna just där. Efter åtta månaders sömnbrist orsakad av bebisupphackade nätter, samtidigt som barnets far sov gott, lade jag mig på en madrass i annat rum och sa: ”Varsågod. Din tur.” En tidigare version av mig började gråta när jag egentligen blev arg och backade ofta när det började osa konflikt. Jag tackade artigt för hjälpen fast jag inte fått nån. Ursäktade mig när någon annan borde ha gjort det. Ville inte vara till besvär eller i vägen. Det enda det har lett till är återhållen ilska som lagts på hög tills bomber och granater briserat i ett sjuhelvetes krutkalas.
Vid sidan av min dotter har jag en annan förebild i en kvinna som till bresande män i kollektivtrafiken brukar säga:
– Ursäkta. Jag förstår att det måste vara svårt att ha så stor kuk, men det här är mitt utrymme.
Dit har jag en bit kvar. På gymmet var det en man som knackade mig på axeln och sa att han faktiskt tränade precis där jag stod. Jag såg inte röken av snubben när jag kom till lyftarpodiet men ryggradsmässigt reagerade jag med att ursäkta mig och gå därifrån. Efteråt önskade jag att jag hade gett honom fingret och satt tillbaka hörlurarna i öronen. Det händer även att jag löneförhandlar med chefer som försöker skrämma till tystnad och osäkerhet. Jag tänker börja vara besvärlig med dem också. Jag kommer även att säga upp mig från att ensam ansvara för att i relationer rensa luft och knåda surdegar.
Skitåret 2016 är snart slut. Sjung halleluja. Jag födde ett friskt barn som varenda dag gör mig hänförd av känslor så maxade att jag smäller av. Mina vänner ordnade en födelsedagsfest jag alltid kommer att minnas. Under hösten gick jag helhjärtat in i bubblan där jag följde Kent inom och utanför landets gränser på bandets sista turné. I övrigt mest slit och mörker. David Bowie dog, Prince dog, George Michael dog. Cohen, Ljungström och Wadling dog också. Trump blev president. Ett luciabarn utsattes för det fulaste av hat och rasism. Syrien är fortfarande ett levande helvete. Nice och Orlando. Flyktingströmmar och terrordåd. Självmordsbombare och festivalvåldtäkter. Min bebis skrek i flera månader. Det finns inte mycket som talar för att 2017 kommer att bli nån dans på rosor. Livet är inte sånt. Världen är det definitivt inte. Och jag har för längesen slutat låtsas. 2017 kommer jag dessutom sluta vara till lags. Med värme omfamnar jag min inneboende Katla i vardande, som inte tvekar inför att hissa långfinger när det är läge.
Önskar dig ett så gott slut som möjligt.