Det här är nästan ingen överdrift: Jag skulle ge upp en plats på Hogwarts för att ha “Harry Potter and the Cursed Child” oläst.
Det tog lång tid innan jag ens vågade öppna denna den åttonde boken. Eller – noga räknat dröjde det inte ens två veckor efter släppdatum, men i dessa sammanhang är det en evighet.
Precis som för miljontals andra nittiotalister har inga böcker betytt så mycket för mig som Harry Potter-serien. Jag lärde mig läsa på engelska eftersom jag inte klarade av att vänta på de svenska utgåvorna. Jag har gjort otaliga egna trollstavar (i brist på typ enhörningshår att pryda dem med klippte jag loss slingor av mitt eget och tejpade runt en pinne), övat besvärjelser och byggt ett eget Hogwarts av skokartonger, komplett med svävande spöken och professorer av flirtkulor och papper.
Men för mig stängdes Potterkapitlet för nio år och 29 dagar sedan, och jag var orolig för att “Harry Potter and the Cursed Child” skulle solka ner minnet av mitt största läsäventyr någonsin.
Till slut, efter påtryckningar från ungefär hela världen, gav jag vika. Hur illa kunde det vara?
Kanske bidrar det att jag med vuxna ögon träder in i en värld jag förälskade mig i som barn, men: det kunde vara precis hur illa som helst.
Första akten läste jag med gott mod. Okej – spoilervarning – Hogwartsexpressens godisförsäljare förvandlades oförklarligt till en granatkastande Edward Scissorhands, men det var kanske bara ett olycksfall i arbetet. En praktikant som strax före deadline tryckte in något i manuset som självklart inte hörde hemma där. Jag menar: en granatkastande Edward Scissorhands?
Någonstans mitt i akt två började modet svika. Ron Weasley drar bara sorgliga pappaskämt, karaktärer säger “no way José” som i en halvdan amerikansk ungdomsroman, och häxvärldens mest respektingivande järnlady, professor McGonagall, låter sig plötsligt trampas på.
Och då har jag inte ens gått in på den lövtunna handlingen. Att läsa den åttonde Harry Potter-berättelsen är att sitta på en skenande Hogwartsexpress med kurs rakt in i en bergvägg.
Om jag låter förbannad så är det för att jag är det. Boken ligger fortfarande på golvet nedanför min säng; Harry Potter-planet i min bokhylla rymmer precis de första sju böckerna på både svenska och engelska, trollstaven med mina tejpade hårslingor och så papperspåsen jag fick när jag köpte den sjunde boken. Inte en centimeter över för den här fan fiction-sörjan.
Det känns på något vis symboliskt.