Vi har nu gått in i år 2017. Nytt år, nya möjligheter. Som det så klämkäckt kallas. Men är det verkligen så? Förändrar vi livet för varje år som går, eller kör vi på i samma mönster? Rutinerna och den så kallade ”gråa vardagen”, kommer fortfarande bestå.
2016 var året då jag lärde mig att jag inte var en maskin. Att jag var mänsklig. Att kroppen till sist säger nej när du kör på i samma mönster. Utan att stanna upp och tänka till. Men det är svårt, när så mycket är så roligt. Men när man vaknar upp en söndag med en magsmärta som gör att man inte ens kan andas, då inser man vad man utsatt kroppen för. Tid för kontemplation.
2016 var också året då jag började träna min son i fotboll och ishockey. Två dagar i veckan är vi spelare/tränare. Jag njuter av varenda sekund. Njutningen blir nästan euforisk. När man ser honom passa en kompis, skjuta ett skott, eller för den delen göra ett mål, så blir jag nästan tårögd av lycka. Jag vill springa in på planen och krama om honom. Som hans kompisar gör. Men det får jag ju inte, såklart!
När hans ögon strålar, strålar även jag. Det låter säkerligen pretentiöst, men den känslan får du aldrig av något annat. Jag ses säkerligen som en hönspappa av andra. Men det struntar jag i. Jag hade längtat efter Oliver, långt innan han ens var påtänkt. Så därför kan ens kärlek och omtanke ibland bli nästan ett aber. Nu är han sju år och börjar bli mer självständig. Vilket är ett gott tecken. Jag måste lära mig att släppa taget. Låta honom växa med uppgifterna. Det får väl ses som ett slags nyårslöfte i sig.
Ett annat nyårslöfte jag givit mig, är att lära mig att säga nej. Klassiskt. Men dock väldigt relevant. Måste man vara alla till lags? Blir man mindre omtyckt om man inte ställer upp hela tiden för allt och alla?
Jag tror ju verkligen inte det. Det är ju mänskligt att säga nej. Och jag ska ju bli mänsklig 2017. Det har jag ju lovat mig själv. Och min familj. Att jag ska umgås mer med familjen kan jag inte säga. För det gör vi. Nästan hela tiden. Selbergs gör nästan allt ihop. Men jag lovar att även vara med mentalt. Att ha en mentalt sönderstressad man/pappa hemma, gynnar ingen. Skärmtiden och tillgängligheten skall få sig en match. Det lovar jag er, Emma och Oliver!
Globalt var förra året ett skitår. Högerextremismen bredde ut sig på stor front. Vardagsrasismen har ökat lavinartat senaste fem åren. Ord som medmänsklighet finns knappt kvar i våra ordförråd. Tillsammans måste vi, som ändå står för kärlek och omsorg, bekämpa dessa onda krafter. Människor som Trump, Le Pen, och Åkesson, kommer få ännu större makt om vi inte samlar oss. Dessa står för vidriga värderingar, och det är inte i den världen jag vill att våra barn skall växa upp i. Där man särskiljer människor efter hudfärg och ”klass”.
Jag vill att vi ska växa upp som jag gjorde i Morjärv. Där man hjälpte varandra. Vare sig du var VD eller fabriksarbetare. Det var en idyll, som stärkte våra mänskliga värderingar. En för alla, alla för en. Där har vi det. Tillsammans!
Så låt oss börja år 2017 med att omfamna varandra. Ge varandra mer kärlek. Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte. Någon av oss kanske inte finns kvar då.
Pröva.
Det kommer bli fint.
Ni har min kärlek och respekt, vänner!
Tack!