Alltid viktigt att kunna skilja på sak och person

Alla vet att man måste kunna skilja på sak och person när man diskuterar politik. Vi vet att människor är mångdimensionella och att man inte skall anta att en person tycker en sak bara för man liknar personen vid personer som brukar tycka så.

"Möjligen beror det på vad vi gör med sociala medier. Eller vad sociala medier gör med oss. Kanske är det snarare algoritmerna än vi själva som bär ansvaret för vårt beteende på internet", skriver David Väyrynen.

"Möjligen beror det på vad vi gör med sociala medier. Eller vad sociala medier gör med oss. Kanske är det snarare algoritmerna än vi själva som bär ansvaret för vårt beteende på internet", skriver David Väyrynen.

Foto: Håkon Mosvold Larsen.

Krönika2023-06-13 06:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi vet vad fördomar om andra människor kan leda till. Det är viktigt att fortsätta att kunna skilja på sak och person. Om inte annat, så för att – under särskilt plågsamma diskussioner – veta hur man gör för komma åt minnen av personen man fortfarande har. Men hur skall man kunna skilja på sak och person vid de tillfällen ingenting verkar finnas kvar av personen?

Jag diskuterar politik med människor på sociala medier. När jag skrollar i flödet eller besöker deras profilsidor finns där ofta spår av personen utöver saken, men hos några av dem finns ingenting annat än saken kvar. Personen verkar som försvunnen när det enda som profilen postar handlar om saken. Det enda den postar är för saken. Som saken. Nästan som om det var skrivit av saken. Mallade tankar, återkommande formuleringar. Fruktansvärt hårt språk. Och inte sällan handlar det om människor jag tidigare haft en relation till, med en tydlig uppfattning om hur de är som personer. Eller åtminstone varit. Att kunna skilja på sak och person är viktigt för att bibehålla respekten för en människa som inte tycker likadant som en själv i alla frågor, men hur skall man kunna respektera och minnas en person som inte setts till på flera år?

Möjligen beror det på vad vi gör med sociala medier. Eller vad sociala medier gör med oss. Kanske är det snarare algoritmerna än vi själva som bär ansvaret för vårt beteende på internet. Många har framfört den tesen, att algoritmerna skapar ökad polarisering och en ovilja till att försöka förstå den andra sidan. Att olikheterna förstärks.

Paradoxalt nog skulle det kännas lugnande om det var så. Som att jag har fel. Att profilsidorna för mina meningsmotståndare egentligen är fyllda av bilder på familjen, recept på spännande maträtter, tips på lokala kulturevenemang och glada hejarop till vänner som har det tufft, men att det enda just jag ser dem skriva är en konstant ström av hat mot vad de kallar vänsterblivna, batikhäxor, miljömuppar, grönsakskommunister och kebabtekniker? Jag är ingen höjdare på datorer, så jag kanske har råkat ändra i någon inställning för vad som skall visas för mig? Jag tror inte det, jag är snarare säker på att hatet är det enda de vill visa av sig själva. Och då är det svårt att skilja på hat och person.