Börje Salming kommer ut på scenen. Runt om honom finns hans familj och alla är märkbart tagna. Börje som prisas för sina gärningar kan inte längre tala själv, men hans fru framför hälsningar och han formar ett hjärta med sina händer. Kameran zoomar ut, vänder tillbaka till publiken igen, som nu står upp och applåderar. Och gråter.
Det är ofrånkomligt; denna krönika kan inte handla om något annat än Börje Salming. Bara en vecka efter den tevesända galan avled han i den mycket tragiska sjukdomen ALS. En brutal påminnelse för oss alla om att livet är förgängligt.
Börje är berättelsen om gruvarbetarsonen från Kiruna som tog sig till världseliten inom sin sport. Från enkla förhållanden till en internationell arena. Han var så mycket mer än sin profession som hockeyspelare och han visade att allt var möjligt.
Man kan fråga vilken Kirunabo som helst om Börje och de allra flesta har något att berätta. Har man inte spelat hockey ihop så har man mött honom på Coop, hälsat och kanske växlat några ord. Trots att han i intervjuer sagt att han inte ville bosätta sig i Kiruna lyfte han alltid fram sina rötter. Att komma hem var för honom att åka till Salmi, den lilla byn på andra sidan Torneträsk, för att jaga och fiska. Han var som folk, som vi säger. Båda fötterna på jorden och inga märkvärdigheter. Dessutom stod hans maskulina utstrålning i skarp kontrast till de känslor han vågade visa. Alla förutfattade meningar om den inbundna norrbottniska mannen fick sig en törn.
Jag tänker på Börje när jag läser boken "Läget i landet" där PO Tidholm skriver om glesbygd kontra storstäder. Att vi som bor i små samhällen betraktas som mindre kompetenta, kanske lite mindre smarta, av storstadsinvånaren söderut. Om det synsättet stämmer kanske det är en del av förklaringen till Börjes popularitet. Han gick från den lilla staden till att bli en storstjärna utan att någonsin glömma sitt ursprung. Han gav Kiruna ett ansikte som vi känner oss stolta över.
Den sista tiden hann han få en gata uppkallad efter sig i Kiruna. Och inte bara det: Han lyckades med konstycket att ena människor, att för en stund glömma missnöjet över stadsflytten och istället känna stolthet över att komma från samma lilla gruvstad som Börje.
Nu får vi gråta lite, tillsammans. Våga släppa fram känslorna och enas om att allt är möjligt, även för oss i norr. För det har Börje visat.