Gång på gång har det kommit i lite olika sammanhang. Han är lite som en sån där clown med tyngd i botten som reser sig själv varje gång när någon puttar till den; väl uppe i balans ser den sig storögt omkring, gnuggar ögonen och utbrister:
— Oj, det här är på riktigt.
Möjligen tänker statsministern på det varje morgon när han går till jobbet, kanske också när han styr tillbaka mot Sagerska palatset efter avslutad arbetsdag.
— Oj, det här är på riktigt.
Och då ler han förmodligen sådär ohejdat brett som bara han kan och kliver in genom porten och sätter sig vid dukat bord.
Den blå älgen på bilden stod bakom Landströmska huset vid Föreningsgatan i centrala Kiruna, men har nu fått finna sig i att bli flyttad till nya centrum. Trots det har den ett stoiskt lugn över sig och verkar inte bry sig särskilt mycket. Aningen förvånande.
Mina Kirunavänner känner inte till att den fått något smeknamn vilket är lite överraskande med tanke på att allt annat i Kiruna verkar ha fått det. Vem som gjort älgen vet de inte heller.
Så varför inte kalla den för Ulf?
Älgen Ulf eller Uffe Älg.
Den är ju trots allt blå, som statsministern.
Och det vet ju alla, att älgar är blå. På riktigt. Här har vi om inte ett levande bevis så i alla fall ett bevis. Det borde räcka.
För att bygga vidare på tankarna kring det som är blått så kommer begreppet att ”slå blå dunster” i folk till mig. Det formades tydligen på grund av att trollkarlar förr i tiden skapade en blå rök på scenen för att inte publiken skulle kunna avslöja hur tricken utfördes.
Jämförelsen med vad de fyras gäng inom partipolitiken lovade före valet och vad det sedan resulterade i känns relevant i sammanhanget.
Blå dunster, alltså. När det finns en tydlig skillnad mellan vad och hur.
Miljön är viktig - alltså ökar vi utsläppen.
Kulturen är viktig - då ger vi den mindre pengar.
Folkbildning är viktigt - vi drar ned på stödet till folkhögskolor och studieförbund.
Det där skulle inte fungera om vi åskådare i auditoriet faktiskt krävde lite mer av våra politiska företrädare, egentligen oavsett parti.
Om vi inte nöjde oss med annat än sanning och det som kan anses vara rätt och riktigt. Den lögnens tyranni vi nu låter oss styras av kan omöjligt skapa en bättre verklighet.
I morse visade termometern i sovrumsfönstret minus 33 grader. Jag slängde på mig en t-shirt och ett par mysbyxor och knallade ut för att kolla.
Shit vad kallt det var!
På riktigt alltså. Jävla termometer!
Det gäller ju också att veta vem eller vad som ska ha skulden för något. Det är alltså varken Kristersson, regeringen, oppositionen eller vädergudarna som ska ha skulden, utan termometern. När verkligheten drabbar gäller det att vara beredd.
När samhället blivit kallare får vi helt enkelt ta på oss varmare kläder. Rusta oss för att stå emot och injicera samhället med värme och kärlek.
Metaforen ”att vara blåögd” förknippas med att vara lättlurad och godtrogen. Lite naiv liksom. Ulf Kristersson är blåögd, men det är å andra sidan jag och förmodligen större delen av svenska folket också.
Verkligheten finns där hela tiden, men det är långt mellan Helgeandsholmen och Muodoslompolo. Mellan olika verkligheter.
Albin Lee Meldau sjunger:
”Var det på riktigt?
Säg det försiktigt
Inget är så bräckligt
Som när ett hjärta går itu”
Landet Sverige just nu, bräckligt. Det är som en gammal kärlek som behöver omvårdnad och omtanke innan hjärtat går itu. Det måste vi ge den i stället för att överraskas av verkligheten. Alltså inte låta oss luras av lögn och förbannad dikt för att använd ett uttryck av Mark Twain. Beroende på hur man räknar går det att bevisa i princip vad fan som helst.
Utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.
Eller kanske är det så.
Att älgar är blå?
På riktigt.