Alla pratar om den men ingen är där

Även Lennart Hennix som för turbåtar ute i Luleå skärgård brukar bevisligen ha dessa fantasier. Som han säger: Har tredje världskriget brutit ut? Ett slutkapitel för mänskligheten med kärnvapen. Är vi nu de sista kvar i hela världen?
För ute på fjärden är vi som vanligt helt ensamma. En kvällstur då sommaren visar sitt allra bästa ansikte. Strax över + 20. Mot Brändön går färden. Allt är stilla. Att inte ta en tur med båten en afton som denna vore ett slags helgerån. I Brändö hamn ligger visserligen andra båtar och vilar, men inte mycket rör sig. Inte ens mygg. Här stoltserar däremot nygjorda reklamskyltar, kommunens skryt över den fantastiska övärlden. Här kan man verkligen ha upplevelser, står det på skyltarna. Sommar som vinter. Det här är Luleås absoluta guldkant. Spektakulära variationer. Sol och bad på sommaren, och vintertid bilresor på packisen.
Men fjärden är tom mitt i den stilla och ljumma sommarkvällen.

Dagen efter är sjövädret helt perfekt. Svaga vindar, det är varmt och himlen är klarblå. Vi bestämmer oss för att lasta båten med god matsäck, åka till Rövarn för att bada och sola. När vi väl passerat ön Borgen och försöker navigera rätt över den tomma fjärden - förbi Ofärden och Oron som grunden så talande heter - österut mot Tistersöarna är det så uppenbart med denna tomhet. Man kunde ju se det som ett privilegium, en hel skärgård helt för sig själv. Men jag undrar just över allt prat, alla kommunalråd och andra Luleåskrytare som hela tiden pratar och stoltserar om den fantastiska skärgården.
Men var är alla?
- Kolla en segelbåt, skriker jag plötsligt till barnen och tar fram kikaren så att de ska kunna skymta seglet där långt borta i fjärran.
Nu börjar fantasierna komma också, om denna ensamhets fara och hur den skulle gestalta sig med ett motorhaveri, eller hur länge vi skulle klara oss om vi hamnade i vattnet allihop.
Väl framme på den, med denna skärgårds mått mätt, populära badön Rövarn så är det faktiskt en annan båt där också. Vi hejar glatt på en annan barnfamilj och vi karlar pratar om bränsleförbrukningen. Under en liter sjömilen. Så ska det va´ i 20 knop trots våra tvåtaktare.
Men här cirkulerar svärmar med broms. Myrorna biter en på tårna, och myggen letar sig fram från skuggan i ljungen. Jag får ett infall, tänker att det vore mysigt med en tur till yttre havsbandet. Jag ringer turistbyrån för att kolla om det inte är någonting kul på G ute på Brändöskär.
- Naäe, inget speciellt. Men det är ju fint därute, hävdar turistguiden i andra änden av luren.

Inget speciellt i skärgårdens reklampelare!? Nähä. Men ok, vi åker ändå...och blir åter igen ensamma ute på fjärden. På östra sidan om Estersön börjar ensamheten bli påträngande mitt i de stilla dyningarna. Är dessa vågor en tsunami efter kärnvapenkriget? "Inte en båt, så långt ögat kan se", borde Tomas Ledin sjunga i stället.
Skärgården verkar ha blivit ett "alla pratar om den men ingen är där". Marknadsföring av förhoppningar om det ljuva.
Lite pliktskyldigt besöker vi kapellet på Brändöskär. Vi är ensamma som vanligt. Jag smyger in bakom tramporgeln och spelar lite halvdesperat Den blomstertid nu kommer. Det låter ändå lite hoppfullt. Vi var här i fjol också och Anna hittar vårt avtryck i gästboken framme vid altaret.
- Skriv nåt nu också, säger jag.
Hon greppar pennan.
- Nu är vi här igen med vår båt. Men var är kaffet?