Ärligt talat? Skridskor har väldigt få svenskar brytt sig om, i alla fall sedan OS i Calgary 88 där Tomas Gustafson sopade rent på banan och åkte tillbaka med två guld, men nu har vi ett nytt affischnamn. I stugorna vrålar folk “tjugonio och ett på varvet” som om vi inte gjort annat och klappskridskorna smattrar inte bara på sportsidorna utan också inom kulturen. Vi läser om den udda figuren Nils. Han som inte pratar som andra idrottare. I en stor podd omnämns han som poet eller filosof. Killarna vill va han, tjejerna vill ha han. Nej jag pratar inte sexuellt utan om det där magiska skimret kring någon som sticker ut.
van der Poel är killen som har tränat mer än de flesta. Han har offrat saker för att bli bäst i världen; även om han själv säger att det är drömmen som valde honom och inte tvärtom. Det är lätt att falla för det charmiga leendet och de rappa kommentarerna. Fallit har också jag gjort. I sanning! Däremot finns det en sak som stör mig, en sak som egentligen inte alls handlar om en specifik idrottare utan snarare om diskursen. Så här brukar det alltid bli när det är någon som inte passar in i stereotypen, helt oavsett om det handlar om en idrottare som läser böcker eller en skäggig man som säger upp sig från sitt sjutillfyrajobb för att lägga all sin tid på broderi. Ögonbryn höjs, journalister dreglar. Jag förstår mekanismerna bakom, men jag undrar vems ärende vi faktiskt går.
För på samma gång som vi lyfter ut och sätter det “annorlunda” i rampljuset, utan att visa skuggorna, cementeras bilden av att idrottare, i det här fallet, är analfabeter som bara kan räkna när det handlar om intervalltid eller poäng. Så är det givetvis inte. Alla grupper kommer med spridning, ingenting är svart eller vitt. Den stora podden som jämförde Nils med en poet fortsatte segmentet med att göra sig roliga över idrottare som använder klyschor i sina intervjuer. Dom hånskrattade åt “korkade” formuleringar och fel tempus. Shit vad tröga dom är, sportpersonerna. Kanske är det inte svårare än att vi vill att människor ska passa in på våra förväntningar så till den grad att vi vägrar se hela landskapet. Kanske är det skönt att en viss typ av människor ska gilla "Secret Song Sverige" och andra Lars Norén. Det är nog enklast så. Jag vet inte exakt vad ordet diskurs betyder men då är jag också före detta hockeyspelare. Nu ska jag lägga in en lössnus och sura vidare.