I mina bästa stunder ser jag potentialen i den ilska som andra bara avfärdar som gnäll, i mina sämsta muttrar jag också ”gör det bättre själv istället”. Men bara för att man själv inte kan göra bättre betyder inte att man inte får gnälla på något som är dåligt. Så borde det få vara. Och så är det. Så det räcker och blir över. För det finns gott om självutnämnda experter som uttalar sig vitt och brett om hur saker borde vara. Somliga försöker fortfarande hävda att de tystas, men faktum är att de kunnat härja tämligen fritt på nätet i gott nog tjugo år. Nu vet alla att de tycker att precis allt är värdelöst. Det tackar vi för, men kan samtidigt konstatera att det sällan leder till något alls.
Alternativet behöver inte nödvändigtvis vara det att låta som ett strålande solsken. Att vara den som yrar om härvaro och energitjuvar. För allt sitter naturligtvis inte i den egna upplevelsen eller i okunskap. Det finns sådant människan råkar ut för som knappast Buddhas psyke hade rått på och det finns sådant som är helt uppåt väggarna galet och borde förändras. För även om människan möjligen är kapabel till att genomlida det mesta, är det verkligen av godo att alltid syssla med acceptans? Det är i viss mån synonymt med underkastelse, och underkastelse har historiskt sett skapat passivitet. Med det sagt borde man kunna slå fast att gnället behövs. Att det är en förutsättning för att vi skall kunna få till förändring. Men hur gnäller vi på rätt sätt?
För märkligt är det att också gnället tycks vara passiviserande nuförtiden. För vad som skulle kunna vara den första gnistan till en gigantisk brasa som kontinuerligt kunde tjäna arbetet för ett bättre samhälle, det blir ofta som mest några svagt brinnande tändstickor i en annars ganska nattsvart tillvaro. Jag vill säga att det beror på individualismen. Att utan de starka kollektiva rörelserna stannar gnället hos individen. Som kollektiv kan människan kanalisera den ilska och irritation som gnället föder, men som splittrade orkar vi inte mer än just det att gnälla. Någon annan får ta tag i det att rätta till problemen.
Jag ser inte annat än det att om människan vill komma bort från den sortens gnäll som fjärmar oss från varandra behöver hon gnälla mer tillsammans. Så till sist, för att parafrasera Joe Hill: (fortsätt) gnäll, (men) organisera dig!