I sex avsnitt förklaras det hur det kommer sig att lilla, lilla Sverige är världsmästare i popmusik. Från Abba till Avicii, som programförklaringen lyder. Mellan Abba och Avicii ryms Björn Skifs, Roxette, The Cardigans, Leila K, Dr Alban, Denniz Pop, Max Martin, Icona Pop, Tove Lo och Robyn. Med flera, med flera.
Anledningen till att jag började kolla på serien är inte mer originell än att Abba gjorde sin comeback förra veckan (som väl ingen kan ha missat?) efter 40 års tystnad. Det var två bra låtar de släppte, och som verkligen lät som Abba. Lite tråkigt kanske, att som musiker stå kvar och stampa i samma genre trots att livet och tiden gått förbi i en rasande fart. Å andra sidan var det också befriande: Abba är alltid Abba och det finns en trygghet i att något här i världen är beständigt.
Och så gillar jag Abba förstås. Jag har alltid vurmat för det glittriga, kanske till och med det groteska. More is more. Jag vill ha kläder i plast, sminka mig med blå ögonskugga och gå på lokaler med rökmaskin.
Vilken är din favorit bland alla Abba-låtar? Den frågan har jag ställt många gånger. Ibland i ett försök att lätta upp en krystad stämning, men oftast av genuin nyfikenhet. Svaret behöver såklart inte säga något om ens person, men det kan göra det. Jag minns alla mina efterfester och hur jag hamnat i soffan bredvid en kille som ska visa en Abba-låt som han tror att jag inte har hört. Men jag minns alla mina Abba-låtar också, så mer än så krävs för att imponera på mig. Men hur som helst råder det inget tvivel om att Abba har knutit band, så som kultur i allmänhet och musik i synnerhet kan göra.
Men trots att jag är team pop i konflikten pop/progg som small till under 1970-talet är det svårt att inte sympatisera med garageband som aldrig slår igenom när jag kollar på just ”Det svenska popundret”. Allt är liksom så slickt, för slickt.
Självklart kan man ha två bollar i luften samtidigt. Det går att vara både politisk och älska kläder i plast, även om det inte lät så under proggeran. Det går också att älska musik och vilja tjäna pengar på den. Och det går att både lyssna på Zara Larsson och ja, Johan Airijoki, till exempel.
Dessutom är det inte meningen att ”Det svenska popundret” ska vara något granskande reportage, så det är väl helt okej med sex avsnitt som skryter om hur duktiga vi svenskar är på att göra musik. Men trots att jag älskar det mest som är trallvänligt tycker inte ens jag att all svenskproducerad musik är så fantastisk att den bara och enbart bör hyllas.