Överallt strök andra besökare omkring i ett försiktigt sorl och klickandet från kamerablixtar. Aldrig i mitten av rummen, där inget fanns att se, men heller aldrig för nära väggarna så att man riskerade att råka nysa på en Picasso. Det här var första gången jag var på konstmuseet Louvren i Paris och det är många år sedan nu. Efter den dagen har jag besökt många museer runt om i hela världen. Jag såg Dalí i Prag och tittade på rostiga barnvagnar i Berlin, i New York var det popkonst och mycket naket. Nu kanske ni tycker att den här ingressen är en smula skitnödig, oroa er inte; för det mesta har jag inte fattat någonting.
Så här har det varit för mig många gånger genom livet. Jag har läst en hyllad bok och sedan låtsats förstå eller gilla eländet när jag pratat med någon så kallat “litterär” kompis. Jag hör mig själv humma inkännande när han berättar om underförstådda metaforer och blinkningar till andra, ännu tråkigare, författare. Samma sak med film, då man sover sig igenom tre timmars långsamt berättande med fint foto och i stunden bara längtar efter reklam-tv. De här tankarna började igen i samband med att konstnären Lars Vilks nyligen omkom i en bilolycka och flertalet kulturpersoner började prata om honom som den begåvade provokatören. Än en gång är det nått jag inte förstår. Jag känner mig dum och utanför.
Precis när jag är som lägst, på botten av mitt konstsjälvförtroendes träskmark, händer det plötsligt. Jag läser om den danska konstnären Jens Haaning. Haaning hade fått över en halv miljon kronor av Kunsten museum i norra Danmark för att skapa ett verk till en utställning där i början av 2022. När personalen på museet öppnade paketet med tavlan var det bara en tom ram med texten “Take the Money and Run”. Haaning hävdar själv att hela konstverket var att han hade tagit pengarna och stuckit. Nu händer någonting i mig. Även om jag sällan förstår installationer, böcker eller knasig film, så har jag ändå alltid fortsatt leta och kanske är det här sökandet vad konst faktiskt handlar om. Det är precis som att man varje dag går runt lagom nära väggarna och förgäves försöker lista ut vad livet handlar om, letar efter de små ögonblicken som berör eller skakar om. Jag tittar på en rostig barnvagn och säger nja och hummar åt svåra böcker för att passa in. Men jag behöver inte förstå allt, det behöver inte du heller. Det är själva poängen!