Anna Kuru: Jag tror november är till för att ge oss lugn

När isen försvann på älven som rinner genom byn blev det turkosgröna glaciärvattnet synligt igen. Jag vet inte vad som är mest obehagligt; att glaciärsmältningen var så stor att det grumlade vattnet i älven, eller att det finns de som fortfarande förnekar. Som menar att allt bara är naturliga temperaturväxlingar, inte alls påskyndade av oss människor. I så fall kan vi ju fortsätta som vi gör. Så enkelt. Och förödande. 
     Mycket hinner man fundera på när novembermörkret infinner sig. Månaden för med sig en stillhet som ibland är svår att hantera. Sommaren har för länge sedan passerat och när vi ställer om klockorna till vintertid blir dagarna allt kortare. När vi kommer in i december är polarnatten här och tiden med dagsljus har krympt till några timmar. I november kan man förfasa sig över den vinter som är på väg eller acceptera och ta emot. 
     Både Halloween och Allhelgonahelgen kommer under skolelevernas höstlov som numera också kallas läslov. Egentligen är ju hela november som gjord för att läsa. Att verkligen ta upp en bok och försjunka in i den, bege sig till en annan värld om man vill. Men det är en avkoppling som många verkar ha glömt i mobilernas tidevarv. Att läsa och att unna sig den tiden; vilken lyx.
    Jag tror november är till för att ge oss lugn. Ännu har inte julpaniken startat, ännu behöver vi inte trängas i affärer och bilköer inför julhelgerna. Kanske är det så att månaden hjälper oss att sakta ner, att samla krafter inför den långa vintern. Novembervila; ett lika viktigt som sällsynt ord.
   Alldeles invid Torneälven finns Poikkijärvi kyrkogård. Här vandrar jag omkring under Allhelgonahelgen, tänder ljus, förundras och minns. Här ligger inte bara män som slitit i gruvan hela sina liv, fruar som sett till att det varit möjligt och barn som dött alldeles för unga. Under ett vitt träkors vilar Nirpin Jouni, som avrättades under artonhundratalet, sida vid sida med andra som levt sina liv här uppe. Generationer av människor har sin sista viloplats här. Livsöden som lagt sig till ro men med rottrådar som sträcker sig till de levande. 
     Man får tid att tänka, när man går där bland andra som kommit för att tända ljus. Allhelgonahelgen är för alla och så länge vi minns och talar om de som dött så lever de kvar, det är sant. Men när kyrkogården glittrar av ljus och vi går mot utgången denna mörka novemberafton ska vi också minnas att vi lever nu. Just precis nu.