Revolt mot föraktfulla kramar

Ingenting eller någonting var egentligen särskilt märkvärdigt. Vi skulle väl bara säga hej då lite mer innerligt än att höja på ögonbrynen eller handflatan. Men den där diffusa klappen på skuldran var nog vad som fick allt att spricka sönder. Som om ett pussel hällts ut på golvet och att alla bitarna hamnade rätt - eller snett. Som om jag plötsligt insåg att jag inte alls ville vara i den här situationen. För jag fick ett moment, ett kort ögonblick av glasklar insikt.
Samtidigt tänkte jag också att det ju finns olika sorters kramar. Innerliga, varma, erotiska, hungriga, kamratliga. Och så den föraktfulla. Den sistnämnda befann jag mig alltså nu mitt inne i - den som utförs i distinkt framåtlutad position, med helt stel kropp och efterföljande (smått avmätta) klappar på motpartens skuldra.
Den mest föraktfulla av alla omfamnelser.

Nog finns det mycket annat i livet man kan uppröras över och ha åsikter om. Det finns massor man kan grubbla över av världslig karaktär - såsom våldet i Gaza och på parkeringsplatser, dumpade kroppar i skogen, och att det finns så många idioter. Men just i detta ögonblick kunde jag inte komma på nåt mer engagerande än den föraktfulla kramen. Situationen var väl som det brukar, att det skedde i någon anonym reception och att vi skulle tacka oss för ingenting och allt, men att det skedde med en sådan distans att jag närmast blev tillfälligt äcklad. Att det fanns någonting inbyggt i det där som sade så mycket mer om världen som helhet. Att det till och med fanns ett förakt inbyggt.
Eller så handlar det om min eller någon annans rädsla för närhet. Någonting med våra kroppar har hur som helst blivit närmast bisarrt.
Här hävdas integritet! Ingen obehörig ska få tafsa mig på picken. Ingen hummer ska få klappa Stina på rumpan heller. Störst av alla tabun har detta blivit...som en följd av allt annat skval. Så måste det hänga samman. Tänk på allt våld och all annan smuts som tillåts tränga in genom alla våra andra sinnen. Stanken från fabriken tränger var dag in i mina näsborrar. Automatiserat skratt på tvn, det eviga bullret från E4an når nu ända fram till bron på sommarstugan. Det dova mullrandet från allehanda ventilationsanläggningar får huden att strama. Allt detta malande slammer plågar mina ständigt påslagna öron. Och genom ögonen alla dessa kommersiella bilder...av glättighet och påklistrade leenden i kakofoni som sedan efterträds av det grövsta våldet efter klockan 21.

Fulhet och falskhet tar vi emot genom våra sinnen utan att protestera. Detta är min slutsats. Att alla sinnen utom ett står öppna för detta - vår känsel.
Förmodligen är det därför beröringen blivit helig. Som om vi inte mäktar att ta emot mer oärlighet. Som om vi bara har ett enda privat område kvar. Det sista sinnet som omvärlden inte kommer åt utan att ta i oss rent fysiskt. Det sista sinnet som exploateringen ännu inte kunnat tränga igenom. Och förmodligen är det därför jag reagerar så starkt på denna pliktskyldighetens omfamnelse.
Här längtar vi efter lusten och ärligheten, men en del av oss blir skadade och skyr beröringen som sådan.
Alltihop är instängt i en felmärkt puritansk låda. Ett missförstånd. Fel på etiketten. Systrar och bröder.
En ärlighetens omfamnelse måste vara svaret. Att kramas oftare och innerligare. Men att aldrig någonsin mer stå stel och framåtlutad och tapp-tapp-klappa en annans människas skuldra.