Hörde på nyheterna att placebo var bättre mot smärta än det riktiga läkemedlet. Det måste provas hos doktorn nästa gång. ”Snälla, snälla ge mig en spruta!”
Annars är det skumt med alla dessa rapporter om ingentings verkningar mot allting. Logiskt borde man injicera saltlösning mot det mesta. Men det är uppenbarligen någonting annat som spökar.
Modern sjukvård är ju mest inriktad på kemisk behandling. Vilken åkomma man än har brukar man lämna inrättningen med ett recept. Sedan en promenad till apoteket för att kvittera ut allehanda substanser.
Nu är det ju inte alltid så att den blir av, promenaden till farmaceuterna. Ibland är det så uppenbart, att det där kommer ändå inte att hjälpa.
Så det är lika bra att koka honungste och gilla läget.
Det har jag alltid undrat över, varför sjukvården är så ointresserad av att få veta hur det gick. Hjälpte medicinen? Blev han frisk? Det verkar som om vårdapparaten räknar med att allt är tipp-topp, bara man inte hör av sig igen.
Så står det ju förresten på bipacksedeln, att man ska rapportera biverkningar. Upptäckte att en till synes oskyldig, slemlösande substans mot förkylning gjorde att jag, som jag sa till läkaren, ”tappade snoppen”.
– Omöjligt, sa han avfärdade med en handrörelse.
Kanske är det vad sjukvården kallar placeboeffekt.
Ett annat tillfälle då hälsan var skral diagnostiserade läkaren den ena åkomman efter den andra (om hälften vore sant hade jag varit död).
Uppstressad av läget kände jag mig en aning deprimerad, ovetandes just då att jag bara hade råkat träffa en inkompetent medikus.
Hursomhelst. Då det var som eländigast kom en sköterska in, och hon la för ett ögonblick sina smekande händer över mina fötter och sa:
– Har du gått på pedikyr? Vilka fina fötter du har.
Jag minns hur förbannat lycklig jag blev. Så jag gjorde som på amerikansk film, slet av mig alla droppslangar och rusade ut i friheten. Imaginärt.
– Jag har i alla fall fina fötter.
För det var någonting fantastiskt med denna enkla handpåläggning. Recepten tänkte jag inte hämta ut.
Det ter sig på något sätt inskränkt, denna monistiska tro på pillrets saliggörande. Placeboeffekten kan ju faktiskt bero på att sköterskan i förbifarten berörde patienten, som tack vare detta medmänskliga bemötande faktisk tyckte att värken hamnat i bakgrunden.
En annan läkare jag träffade var också varsamt vacker på något vis, och lät befästa:
– Du kommer att leva ett långt och gott liv.
Jag skiter i om hon ljög. För det måste vara därför som placebo får så goda resultat. Vården har helt enkelt undervärderat handpåläggningens goda värde.
Därför tänker jag be om det nästa gång.
– Några komplimanger och en spruta placebo, tack.