Litteratur är en konstform. Påståendet kan tyckas både självklart och provocerande. Begreppet litteratur ser dock väldigt olika ut, beroende på vilken sida av skranket man befinner sig på.
För den utövande författaren som strävar med konstnärlig gestaltning av sina texter, befinner man sig på samma planhalva som vilken annan konstnär som helst. För läsaren, som ute på den litterära arenan, ska vara smakdomare åt allt som exponeras där, blir poängsättningen i enlighet med läsarens smak.
Den ribba som t ex Kulturrådet sätter för att ge stöd åt svensk skönlitteratur, förutsätter konstnärlig gestaltning och originalitet, kvaliteter som både bokmarknaden och den vanlige läsaren oftast struntar i.
Det finns en djup klyfta mellan litteratur som konst, och litteratur som förbrukningsvara och underhållning. Och medan man med ena handen kan applådera hur genrelitteratur blir kioskvältare (jo, det är bra att folk läser...), så kan den andra handen vinka farväl till varumärket litteratur som konstnärlig yttring. Ju bättre det går för deckarna i Sverige, desto mer sitter kvalitetslitteraturen på avbytarbänken, utan hopp om spelartid.
Begreppsförskjutningen inom det litterära fältet idag hyllar det populistiska målskjutandet, på bekostnad av den seriösa litteraturens varumärke (läs cred, för att använda en modern term.)
Det är med andra ord svårt att idag hävda att man är författare och konstnär. Frågan som folk ställer är; men vad skriver du för något? Och hur mycket säljer det?
Jag är inte den som vill avskaffa bredden i litteraturskapandet, eller frånta någon rätten till sin favoritlitteratur. Men precis som i vilken idrott som helst, så vill jag göra skillnad på korpfotboll och elitserier, utan att för den skull göra någon värdering om vare sig den ene eller andres existens. Självklart ska bredden finnas, och så även avantgardet. Kanske vi kan ha ett derby snart?