Många lider av depression. Något som tycks lite märkligt då vi lever i fred och överflöd. Kanske lider vi för att vår kultur råkat döda människans själ.
Depressionen tycks ha nått ner i rötterna. Som om det regnat ledsenhet på oss så länge att tvivlet runnit ända ner till djupet av tillvaron och sabbat jordmånen. Gjort livet vattensjukt.
Visst är det paradoxalt, eftersom vi lever i fred och överflöd. Möjligheten att leva ett gott liv har aldrig varit bättre. Men tesen tycks alltså inte stämma.
Häromveckan hade vi ett citat av Demokritos i vänsterspalten: ”I den allmänna föreställningen finns det färg, finns det något sött och något bittert; i själva verket finns blott atomer och tomhet.”
Demokritos lär ha uttalat det där för omkring 1 400 år sedan. Atom betyder odelbar på grekiska, och den idé som föddes kallas atomismen.
Sedan flöt tiden, genom medeltid och kyrkokristendom. Så kom upplysningen som en revolt mot inskränktheten och kyrkans makt. Citatet: ”I själva verket finns blott atomer och tomhet”, blev den nya, materialistiska världsreligionens axiom. Den som kom till för att besegra religiösa irrläror.
Problemet är bara att det gick för långt. I kollektiv medvetenhet om tillvarons grund, blev denna slutsats en metafysisk sanning. Vi har i våra tankesystem inkorporerat teorin om själens död.
Våra känslor och medvetanden är således en illusion. En spöklik bieffekt av atomkedjor. I övrigt existerar; tomhet.
Att leva i en så hårt materialistisk kultur – baserad på extrem prylkonsumtion samt starka tvivel om själens existens – måste vara den ultimata utmaningen. Grundtesen blir att livet saknar mening, är utan helig innebörd. Allt sådant rensade vi ju ut ur livets bok när vi gjorde slut med kyrkokristendomen.
Det brukar kallas att man kastar ut barnet med badvattnet. Vi ville alltså bli av med ett maktfullkomligt, inskränkt prästerskap, men råkade samtidigt slänga ut människans själ. Den kan ju inte bevisas med den vetenskapliga metoden, och är därför bara ett påhitt.
Vad alla kanske inte fått reda på är att de extrema materialisterna ligger i respirator. Inom filosofin faller dessa idéer på eget grepp. Varför?
Grovt sammanfattat: Även materialismen är ju en idé! Ett tankesystem som är utverkat av människor med förmåga att resonera, känna, analysera. Fritt översatt är idén om själens ickeexistens uttänkt av människor med själar. Och en människa (med själ) som utfärdar en idé om själens död måste ju därmed avfärda sig själv.
Filosofin faller platt. Utsagorna saknar innehåll.
Nu återstår att väcka själen från dödsriket, och kollektivt ta frågor om tillvarons mening på allvar. Utan att falla tillbaka i kyrkoreligionens träsk.