"Det bästa är gemenskapen, säger kursledaren Sixten Keisu.
Vägen blir smalare och plogkarmarna högre ju närmare den lilla byn Pyhäjärvi vi kommer. Men eftermiddagssolen lyser röd och gårdsplanen vid Sixten Keisus stuga är noggrant skottad.
Sixten Keisu är en prisbelönt knivslöjdare och kursledare med lång erfarenhet. Torsdagarna är vikta för veckans höjdpunkt, då möts medlemmarna Tornedalens knivförening i ett gränslöst samarbete i Juoksengi. De finska deltagarna tar isvägen över älven till Sverige.
Han visar några av sina knivar. Fyra gånger har han blivit nordisk mästare. Vid två tillfällen fick han hederspriset för vackraste kniv.
Vilken var den första kniv du gjorde?
– Oj, den har jag gömt. Jag brukar ha den i bältet, säger han och ler.
Väggklockan tickar. Det knäpper i rören när bergvärmepumpen slår på. I övrigt är det tyst och stilla i den lilla byn utanför Övertorneå där Sixten Keisu växte upp. Plötsligt rasar snön från taket med ett dovt, utdraget muller.
Sixten Keisu kan inte svara på hur många knivar han har gjort, men det har blivit många.
– De tar mycket tid att göra, men jag har ju hållit på i många år. Jag är duktig på former och linjer, det är det jag lever på. Allt ska passa ihop. Sen har jag utvecklats i gravyren, den är svårast.
Knivarna bedöms av en jury efter tio olika punkter, som helhetsintryck, horngravyr och inpassning.
– En ritning är ett måste, annars blir det pannkaka. Och stålet är viktigt. Det är ingen idé att göra ett stort jobb runt ett dåligt blad. Man börjar med att köpa stålet, säger han och visar ett svart stål.
– Det är gjort av en finsk smed på andra sidan av Svanstein. Jag fastnade för det. Han kallar det för Torneälvs-damask. Det är fyra olika legeringar som han bankar ihop, sedan etsas det och då träder de olika mönstren fram.
Sixten Keisu började med knivslöjd när han jobbade som yrkeslärare i Kiruna. När han sa att han ville köpa en hornkniv fick han till svar att ”man behöver inte köpa, man gör den själv”.
– Jag tänkte att jag får prova, och sedan dess jag hållit på.
"Man fastnar, sen har hela dagen gått, säger Nils Örnjäger om sitt nya intresse.
Uppdragen varierar. Han har gjort allt från bälten för birkarlar till ätpinnar och exklusiva smycken, ofta riktiga precisionsarbeten.
– Senaste uppdraget var att göra två olika motiv på ett halsband i silver som var 28 millimeter långt, tre millimeter högt och fem millimeter brett. Det var lite svårt. Men jag har starka glasögon och lyse.
Han visar två av sina helhornsknivar.
– Hornet är svårt, det har ju märg. Det är inte som att jobba med trä. Bara gravyren på de här två tog två långa dagar. Jag kan som inte släppa det innan jag är klar, jag vill se resultatet.
Han samarbetar även med den Londonbaserade smyckesdesignern Lee Renee.
– Jag skär in mönstret efter hennes ritningar med hjälp av två olika verktyg. Det kräver mycket träning, de flesta säger nej. Om det går fel måste man slipa bort eller kasta det. Om det är guld är det inte bra om man gör fel.
"Horn är ett svårt material att jobba med på grund av märgen", berättar SIxten Keisu.
Sixten Keisu tittar på klockan och börjar plocka ihop inför avfärden till kurslokalen:
– Vi ses vid Rautilas affär, mitt i byn, säger han innan han smäller igen bildörren och gasar iväg.
På vägen till Juoksengi skola ska han hämta två av föreningens yngsta medlemmar. Åldersspannet i gruppen är stort. Tidigare har några kvinnor varit med i föreningen, men just nu är det bara män.
"Jag kan inte bättre än det här, men det är längesen", säger Sixten Keisu om kniven med renmönstrat horn.
Sorlet stiger i skolans slöjdsal, det pratas finska och svenska om vartannat. Någon slamrar med verktyg, en annan startar borrmaskinen. De studerar varandras alster och diskuterar detaljer och tekniker.
På ett bord har några av slöjdarna dukat fram sina bästa knivar. De samlas i en ring för att titta, känna, diskutera och jämföra. De pratar om sälg och stabiliserat trä av rutten björk, någon nämner att stenen som lagts in i kniven kommer från Aapua.
Varje kniv bär på en historia.
– Det finns hela tiden minnen, var jag hittade det här träslaget när jag var ute och jagade, var jag gjorde kniven, berättar Bosse Lindberg från Svanstein.
"Det viktigaste med kniven är stålet", säger Sixten Keisu.
Bland de rutinerade knivslöjdarna finns även några av yngre årgång.
– Här är en från Stockholm som förirrat sig hit, säger Sixten Keisu och pekar på Nils Örnjäger som bott i trakten i fem år.
– Egentligen kom jag hit för att jobba på Pullinki skidanläggning ett tag, sen flyttade jag helt enkelt hit. För ett år sedan började jag med knivslöjd. Här finns de bästa av de bästa, riktiga läromästare, säger Nils Örnjäger.
Kosa i vackert trä och med laxar på handtaget är ett riktigt praktverk.
Han har med sig ett litet knivämne som han började med vid senaste kurstillfället.
– Det är min första, men jag blev tvungen att lappa den, den är så liten så den gick av.
Han började med att göra en ritning och visar en instruktion på väggen som han tagit hjälp av.
– Man utgår från bladet och följer bladets linjer. Som Sixten säger: ”Det är alltid bladet som styr.” Det är många steg, mycket att slipa. Nu har jag inte gjort något sen förra veckan, men när man väl sätter igång blir det lätt 4-6 timmar. Man fastnar, så har hela dagen gått. Det är inte lönt att sitta bara en halvtimme heller.
– Det är tidsödande, speciellt när man är nybörjare. Sixten kan ju typ göra en kniv på en dag. För mig tar det ett par veckor, säger Nils Örnjäger.
En kniv av mindre modell visas i kurslokalen.
– Kursen är gratis, medlemsavgiften i knivföreningen är hundra kronor, och kursledare har inget arvode. Alla jobbar ideellt, tillägger Sixten Keisu.
Vad lär du ut på kurserna?
– Det är olika. En del är fullärda men vill ändå vara med. Vi sitter och jobbar tillsammans, det är inte alltid kursledaren som pratar. Vi samarbetar.
"Det kräver mycket träning", säger Sixten Keisu om de små, små detaljerna.
Tornedalens knivförening har haft ett varierande antal medlemmar genom åren:
– Som mest var vi 80 personer, men många faller bort och det är lite svårt att engagera de unga. Men det här är en hobby som styr, du hamnar inte i några andra tokigheter.
Sixten Keisu har varit med sedan starten.
– Jag tycker att det bästa med det här är gemenskapen, att man får så mycket vänner. Det finns absolut ingen avundsjuka. Alla visar vad de gör, alla bjuder på sig själva.
Nils Örnjäger, Bosse Lindberg, Heikki Jolma, Tore Hedlund, Isak Hurtig, Bengt-Inge Bengtsson, Sixten Keisu, Jouni Jaako, Lassi Vierikko, Roland Niska, Stig-Olov Nilsson, Christer Nyberg, Kennet Jauhiainen och Lars-Gunnar Fors i Tornedalens knivförening.
Han har bott och arbetat på annan ort, men när han gick i pension flyttade han hem till Pyhäjärvi.
– Vi var sju syskon, jag är äldst, men nu är det bara tre kvar, jag och mina två systrar med familjer. Men alla har sina hus här, och på sommaren är det mycket folk. Vi kallar det för knottfestival.
Detaljer och tekniker diskuteras flitigt.
Ingen i föreningen säger sig ha råkat ut för några större skador och alla har sina fingrar i behåll.
– Bandsågen är ganska farlig, när man till exempel ska klyva horn måste man tänka på hur man håller, berättar en av deltagarna.
– Det är tillverkaren som avgör knivens värde. Vissa kan bli väldigt dyra. Men det är låg timpenning. Och det smärtar alltid varje gång man måste sälja, det är svårt att göra sig av med den. När man har jobbat så länge med den blir den speciell, säger Sixten Keisu.