PLATS FÖR KONST
När Erik Thörnqvist tilldelades Jokkmokk i ”Plats för konst” berättade hans mormor att första gången hon fick åka på semester åkte hon till Jokkmokk.
– Det var lite gulligt, tycker jag. Hon växte upp på en bondgård, gick sex år i skolan, och blev sen barnflicka hos en familj. När hon tjänat ihop nog med pengar åkte hon med sin kompis till Jokkmokk. Då kom de till turiststationen vid torget som jag har jobbat med i projektet.
Han har själv varit i Jokkmokk flera gånger, framför allt under marknaden.
– Då är torget en central punkt i Jokkmokk, men annars en yta som känns ganska död. Den har ingen stor funktion och ingen mittpunkt. Det finns ingen tydlig struktur för hur man ska röra sig.
Erik Thörnqvists utgångpunkt var: Vad är ett monument, vad fyller det för funktion för historieskrivningen och för platsen det står på?
– När ”Black lives matter” svepte fram såg vi monument falla jorden runt, som under perestrojkan i Ryssland och när Berlinmuren föll. Gamla ledarskulpturer och kommunistiska monument tappade sin funktion för folket, och detta omvärderade dess plats i staden och dess betydelse.
– Jag ville jobba med den dynamiken, vad det betyder att göra en så stor gest som vildmannens klubba. Den figuren har jag stött på tidigare i mitt konstnärskap, och den finns även uppförd i Storuman. På ett sätt blev det här en blinkning till den. Varför har den figuren valts som symbol för Lappland, och vad betyder den i dag för människor i Jokkmokk? Är det någon som bryr sig eller vet om den?
I verket tar han bort vildmannen, men lämnar kvar klubban vid den tomma sockeln.
– Som att vildmannen sprungit i väg från podiet, att han inte vill vara med längre – eller har blivit så vild att han inte kan tyglas. Det är som en blinkning till monument som har fallit.
– Vad betyder det att presentera något så stort som ett monument? Kan vi fylla den tomma ytan med andra idéer? Vad vill vi att den här platsen ska vara? Lite så har mina tankegångar gått kring verket, berättar han.
Till sockeln föreslår han norrbottnisk granit eller marmor. Den stora klubban ska vara gjuten i rostfritt stål.
– Den kanske relaterar till näringarna i regionen, men har också en spegelblank yta som reflekterar ljuset, omgivningen och betraktaren. Det finns även en avsats där det går att sitta.
Skulpturen är tänkt att vara ungefär fyra meter hög.
– Den är stor och ganska lekfull. För mig är det viktigt att en sån här gest visuellt är väldigt inbjudande att tycka till om. Såväl gammal som ung kan ha en åsikt om den. Det blir inte en begränsning att det blir för intellektualiserat, något som man inte förstår. På flera nivåer ska man kunna ta till sig den som ett visuellt objekt som förhoppningsvis är positivt, eller kul, eller spännande. För unga kan idén om att vildmannen sprungit iväg bli en rolig historia. De äldre kanske kan prata om vilken historieskrivning vi vill ha, och vad platsen betyder.
Hans förhoppning är att väcka diskussioner om offentlig konst:
– Det är viktigt att alla delar av Sverige ska få ha samtida konst, i alla fall estetiska idéer i miljön att se på som kommunicerar med platsen. Det skapar diskussion och trivsel i samhället och ger samhörighet.
Hans personliga favorit bland offentliga verk är ”The Opposite Sphere” – även kallad ”Rostbollen”.
– Jag är uppvuxen på Notviken i Luleå där den är placerad, den tar verkligen landskapet i besittning och väcker många åsikter. Det är en skulptur som jag tycker om. Och oavsett om man tycker om den eller inte så är det Luleå, på något sätt.
Nästa avsnitt: Linn Lindström – Arjeplog