En konstnär, en författare och en musiker enades om att utforska underjordiska världar.
Det började med att Umeåkonstnären Helena Wikström kontaktade Andrea Lundgren och föreslog ett samarbete. De sökte och fick ett stipendium från Galleri Systers projekt ”SamArtbete”. Tidigt i arbetet insåg de att de ville tillföra ljud och musik.
– Då kontaktade jag Linus Johansson från Boden som jag känt sen sjuan. Det känns jätteroligt att få jobba med honom, berättar Andrea Lundgren.
På grund av läget har trion setts mest över nätet. De kom ganska snabbt fram till att de ville jobba med underjorden.
– Jag är besatt av grävlingar och ville jobba med grävlingsgryt. Sen började vi fundera på vilka ljud som finns och vem som bor där. Allt har bara flutit på, med många olika idéer. Vi kommer att nyttja hela galleriet, till och med källaren. Det blir många rum med olika ljud- och videoinstallationer samt skulptur. Det blir en vild blandning av text, ljud, film och skulptur.
– Som författare har jag jobbat med koncept och många idéer om olika rum och vad de ska innehålla. Sen har jag också skrivit olika texter som används, röster som pratar i mun på varandra, i kupor och i rum. I källaren finns det olika berättelser, fragment, ljud, olika människor som pratar, helt enkelt.
Galleribesökarna får ta sig genom en lång tunnel ned till själva grytet.
– Man kan gå runt fritt där inne, i olika rum, och sen krypa ut igen när man känner sig redo – om man inte går vilse, säger hon och ler.
Att samarbeta över gränserna har varit berikande för dem alla tre.
– Största skillnaden som jag reflekterade över var att jag inte är van att tänka rumsligt över huvud taget. Jag brukar sitta med små tecken på ett papper eller en skärm, så för mig var det som att gå in i ett nytt universum.
Första gången de träffades ställde Andrea Lundgren frågan ”Vad kan vi göra?”.
– Helena svarade ”Man kan göra allt”. Då sprängdes mitt huvud, och flödet av idéer öppnades. Konstnärer är så fria, de har materialet, de tänker färg, det är en stor skillnad. Plus att hon har hållit på med foto, video, skulptur, teckning – hon gör allt. Jag kan bara skriva, och hålla saker och tejpa lite.
– Linus har helt andra universum som han kan applicera med ljud, och tänka hur det funkar i olika rum. Och han är musiker, har hela det spektrumet. Det är verkligen tre olika hjärnor som har blivit en stor hjärna – som är ett gryt.
Samarbetet har också gett henne nya insikter kring sitt skrivande.
– Redan innan det här började var jag inne i en underjordsfas. Jag har gått från skog till sten, berg och jord. Det har bara vidgat allt, fördjupat och trasslat till sig, det har verkligen matat varandra, alltid. Allt är underjorden nu.
Vad som finns nere i grävlingsgrytet förklarar hon lite kryptiskt:
– Man får uppleva underjordens mörker och täthet, och djuren som bor där. Det är inte alltid så härligt där nere, det kan vara otäcka saker som man inte vill titta på. Men också ögonblick i starkt ljus, där man kommer ut i något helt annat, som en ljuspunkt. Det finns mycket skönhet också i underjorden, det är verkligen en resa. Man kommer ut som en annan, litegrann, säger hon och tillägger:
– Det är säkert inte för alla, en del kommer säkert att tycka att det är skitfult, äckligt och hemskt. Men några kanske kommer att tycka att det är kul.
Den 20 mars är det digital vernissage med en försmak av vad som är att vänta i "Under marken". Utställningen pågår till 20 april.