För dagen är ”Blåklocka” delvis snötäckt efter nattens nederbörd, men det blå ljuset glimmar genom snökristallerna.
– Jag började med att läsa boken ”Fågel Fenix” av Arvid Moberg som handlar om Luleå brandförsvars historia. Där framgår att klockan har varit en viktig del för brandkåren i Luleå under flera hundra år, säger Thomas Hämén.
Kyrkklockorna användes förr som brandvarnare. Ett klockslag betydde brand i stadens östra del, två slag i väst. Under 1900-talet blev Luleå brandkår motordriven, och klockorna ersattes av sirener och snurrande ljus.
– Jag ville göra något som kombinerar de två teknologierna som varnar om brand, säger han.
Eftersom ”Blåklocka” ligger vid en trafikerad väg kommer de flesta att se verket från bilen. Och när man rör sig runt objektet liknar det ett blåljus.
– De som jobbar här inne har livräddande yrken. Jag ville också att det skulle vara ett symboltyngt konstverk som skickar en signal till folk, kanske om trygghet och något robust.
– Det är ju en blå klocka. Men blåklockan i klassiskt blomsterspråk betyder att man ska vara vid någons sida tills man dör. Den signalen tänker jag att Räddningstjänsten vill skicka.
Belysningen består av blått LED-ljus, frostat glas och två lager av aluminiumstavar. På så sätt skapas det så kallade moarélagret. Där under finns en blåst glasbubbla som för tankarna till en kläpp, metallstången i en kyrkklocka.
”Blåklocka” uppfördes i juni och blev klar i augusti då strömmen kopplades på.
– Men det är ett verk som jag tycker funkar både på dagen och på kvällen. På dagen är det bara en silverklocka, men det är på kvällen den blir blå.
Thomas Hämén kommer från Luleå och bor i Berlin. Men i maj flyttar han och hans fru till Sverige igen – och Norrbotten.
– Vi skulle inte vilja leva utan vinter, så vi funderar på att ha ett ställe här uppe på vintrarna, och kanske ett ställe i södra Sverige på somrarna. Ju mer man varit här på vintern desto mer fattar man att det suger på andra ställen. Det gör ju det, säger han och ler.