Solveig Parviainen tecknade mycket redan under uppväxten i Haparanda. Efter ett långt uppehåll tog hon upp konsten igen för sex år sedan. Hon har en målarhörna hemma i huset i Luleå där staffli och färger oftast står framme.
– Det är så befriande att bara sätta igång, att få prova och se hur färgerna blir, säger hon.
Det har blivit mycket landskapsmåleri genom åren, med skirt vinterljus, trolska skogsgläntor och virvlande älvar. På senare tid har det även smugit sig in lite djur, som rävar och björnar.
Just nu är det ugglor som är hennes stora passion.
– De var ganska små från början men har tagit allt större plats. Det har varit svårt att sluta med dem, jag tänker hela tiden att jag gör väl en till. Ugglor är så spännande. De har sin egen personlighet, precis som alla fåglar och djur.
Med tiden har hon hittat en större närvaro i sitt skapande.
– Jag känner att jag har blivit friare att göra det jag tycker om. Och jag målar ännu mer för att testa och prova, bara för att se vad som händer. Jag är ganska mycket för det gröna, säger hon och visar på ”Green as in the forest” och ”I skogens dunkel”:
– Här är det lite tryck med plastfolie och växter. När färgen är våt lägger jag på och låter det torka, sen tar jag bort det. Jag tycker att det är roligt att prova på lite. Själva grejen är ju att man testar och ser vad som händer. Jag har så många idéer, men tiden räcker inte riktigt till.
Solveig Parviainen har länge burit på tanken att måla hus, ödehus som hon minns från barndomens Tornedalen:
– Platser som man varit på ligger kvar inom en. Vi får se om jag hinner, eller om de här djuren fortsätter att tränga sig på, säger hon och ler.
Hon vill fortsätta att bara gå på känsla i sitt måleri.
– Det är inget jag tänker förändra. På ett sätt är jag lite sugen på stadslandskap, men jag känner att det får komma det som växer fram. Jag märker att jag gör saker i perioder, vissa färger, vissa teman, sedan kommer något nytt.
Inspirationen flödar för Solveig Parviainen.
– Det tar aldrig slut, det bara kommer, hela tiden. Det är mer tiden som begränsar. Ofta har jag flera verk på gång samtidigt. Jag är också lite sugen på att göra fler vintermålningar, men när jag ska börja blir det ofta nej, jag vill nog göra en uggla istället, säger hon och ler.
En liten uggla finns också med i en målning som blivit uttagen till en stor akvarellutställning i Bologna i vår.
När hon börjar har hon sällan en färdig bild av vad det ska bli. Den får växa fram medan hon målar:
– Kanske har jag en idé när jag börjar, men sedan ändras det efter vad som händer. Ofta är det väldigt slumpartat, men det blir ju också ganska spännande. Det tycker jag är så roligt, det blir som ett samspel. Man vet inte vad som ska hända. Men jag känner tydligt när den är klar.
Utställningen på Galleri Lindberg i Luleå pågår till den 4 maj.