Konstnärerna Agneta Andersson och Victoria Andersson. Framför den plats i Kattuvuoma där farmor Eva växte upp. En del av Evas liv som de aldrig hört något om.
Vi träffar dem först dagen innan vernissagen. Det är gamla föremål och ny konst som sätts upp i Agnetas lokaler i Kiruna. De är båda konstnärer och har jobbat tillsammans förut, men inte på det här sättet.
– Vi har haft de här tankarna och funderingarna länge kring var vi kommer ifrån, vi vet ganska lite om vår historia. Vi skulle hålla på med det här konstprojektet i ett halvår, men nu har det gått flera år, säger Victoria Andersson.
De har rest runt till rötterna, på andra sidan Torneträsk, på andra sidan älven i Lainio, och i Parkalompolo.
De har sökt svar på frågor om religion, språk och klimat.
– Att klara sig och jobba på praktiskt har aldrig varit några problem, men när det handlar om vem man är så finns det svagheter som man inte tänkt på riktigt. Det påverkar en och ens självkänsla när man inte vet sin bakgrund, berättar Agneta Andersson.
De berättar om sorgen över att inte kunna prata varken meänkieli eller samiska.
Det är framförallt kvinnornas liv som de ville veta mer om. Mormodern som gick med ett barn och en ko från Lainio till Parkalompolo för ett nytt giftermål. Farmodern vars liv på andra sidan Torneträsk de aldrig hört något om.
Det är vardagsberättelserna de sökt och fortsatt söker. Som den om tofsar som klipptes.
– När morfar och mormor gifte sig så hade morfar köpt samiska skoband till henne. På natten hade mormors mamma klippt av tofsarna på skobanden och bränt upp dem, det var för mycket flärd. Tänk om min mamma gjort så mot mig, nog hade man blivit tyst, säger Agneta Andersson.
Victoria Andersson gör en ådermålning på väggen. Man kan se det som älven som rinner, men det är även ett minne från Parkalompolo, där en dessertör från andra världskriget målade ådermålningar som tack till de i byn.
Ådermålning är en gammal teknik där man målar så det ser ut som ett träds ådring.
– Det här går utanför det jag brukar göra. Det är läskigt men samtidigt roligt, att pusha sig själv, säger Victoria Andersson.
Victoria Andersson gör som krigsdessertören i Parkalompolo, målar trädets mönster. I bakgrunden skymtar också Puoltsarosen som väntar på att få hängas upp.
De söker vardagsberättelserna, för att förstå sig själva och sin bakgrund. Som berättelsen om skobanden vars tofsar brändes upp.
Agneta Andersson sätter upp foton i den egna ateljén i gamla Kiruna centrum. "Vi behöver komma ikapp och själva berätta vår historia".
Vävskeden som tillhörde systrarnas farmor, Eva Andersson.
På något sätt återkommer vi till utställningens namn, begreppet Andra sidan, hela tiden i vårt samtal.
– Det är andra sidan älven och andra sidan Torneträsk. Det är lite besvärliga platser att ta sig till. Men det är också den andra sidan eftersom de vi söker svar från inte lever längre. Och så är det en plats där alla historierna finns, berättar Victoria Andersson.
Föremålen från platserna berättar sin historna.
Föremål från de olika platserna finns med, som spännet till en gammal bibel, och hittade skoband. Till utställningen har de också bjudit in fyra personer som fått bidra med texter om de här platserna. Marianne Stöckel, Lars Elenius, Lena Ylipää och Fredrik Mattsson.
Under vernissagen i Kiruna.
Under torsdagen öppnar de portarna till utställningen.
De har inte fått alla svar, men har för första gången varit och sett platsen där deras farmor växte upp, Kattuvuoma/Jostu.
– Det var så fint att besöka platsen. Det är många frågor kvar men man känner en stolthet över vem man är och var man kommer ifrån. Vi har båda bott i större städer, och känt oss lite udda. Man har försökt anpassa sig, nu kan vi bejaka det vi vet, säger Victoria Andersson.
Systern fortsätter:
– I Tornedalen har det varit så tyst. Man tror alltid det är finare och bättre på andra ställen, men det handlar också om sig själv, vem man är, och att man kan stärka sig själv i den man är. Vi måste själva veta om och berätta vår historia.