Stolta, uttrycksfulla skulpturer kantar infarten till Lena Kriströms ateljé i Laxforsen.
– Ta inte av er skorna – det är en ateljé, säger hon och visar oss in i det hus som hennes dotter, arkitekten Janna Winroth, ritat. Det är högt i tak, stora fönster släpper in ljuset i alla vrår som fyllts av skisser, modeller, färdiga skulpturer och verktyg.
En trappa leder upp till ett litet rum, anpassat för mindre arbeten som inte dammar så mycket. Att skulptera i sten som granit, marmor och magnetit är nämligen både svettigt, smutsigt och dammigt. Men det har aldrig avskräckt skulptören Lena Kriström.
– Alla block, alla hårda material, det gillar jag. Jag utgår gärna från ett block. Det finns andra som tänker inifrån och ut när de bygger, men jag gillar att ha en begränsning, då måste jag skärpa mig lite extra. Och så kan jag bara ta bort. Det passar mig.
Med stenar som hon hittar på marken är det annorlunda:
– Då försöker jag behålla ursprungsformen, vänder och vrider och tittar på stenen vad den kan ha att säga.
Det var inte självklart att det skulle bli just skulptur för Lena Kriström.
– Pappa försåg mig med papper och pennor från när jag var liten, men jag trodde väl aldrig att jag skulle få jobba med det. Jag är uppvuxen med att man måste ha ett riktigt yrke.
Men det kanske inte bara var en slump att det blev så, trots allt. Lena Kriström är faktiskt släkt med skulptören Bror Marklund, som gjorde den konstnärliga utsmyckningen av klocktornet i Kiruna.
– Han och min pappa var kusiner, men växte upp i samma hem. Bror Marklund och hans bror William Marklund, som också blev konstnär, fick flytta till min farmor i Boden efter att deras föräldrar dött i spanska sjukan 1918, berättar hon.
Efter gymnasiet kom hon in på konstskolan Nyckelviksskolan på Lidingö, och testade allt.
– Efter det året kände jag att jag ville göra något med händerna. Men vad jag än skulle hålla på med så behövde jag lära mig att teckna.
Hon gick fem år på förberedande skolor och därefter fem år på Konsthögskolan i Stockholm.
– På en av konstskolorna målade jag oljefärg och försökte hitta färger så jag skulle få fram volymer. Sen fann jag mig själv stå och försöka komma bakom på något vis, jag slog till och med hål i duken. Nämen nu måste jag hitta något annat material, insåg jag, och gick en kvällskurs i skulptur. Jag har bara följt vad jag har velat göra, aldrig tagit något beslut. Det blev så, och nu kan jag ju inget annat.
I 36 år har hon arbetat som skulptör, ett fysiskt krävande yrke. Men hon vill fortsätta många år till.
– Jag har väl glädje av att jag åker skidor och gillar att träna. En del kollegor har fått ont i ryggen, men jag lärde mig ganska tidigt av gubbarna i Italien där i verkstan att man inte lyfter en sten. Man försöker inte ens, det finns hjälpmedel. Så jag har alltid försökt tänka mig för. Men jag känner mig fortfarande ganska stark, faktiskt.
I november börjar säsongen för isskulpturer. Och det var just isen som lockade henne till Norrbotten, när hon såg en notis om att det skulle bli isskulptur-SM i Jukkasjärvi. Året var 1993.
– Jag kände att gud vad kul, det vill jag vara med om. Så jag köpte en yxa och åkte upp. Och jag använde faktiskt yxan till de skulpturerna.
Efter det återvände hon varje vinter, och är sedan 2008 bosatt nära Jukkasjärvi.
Vad är det som är speciellt med isen?
– Det är en annan dimension i skulpturen, jag tänker mycket på det när jag skulpterar i is. Jag kan göra ett öga på ena sidan och inget på den andra – men det syns på båda sidor. Den här genomskinligheten, att det är levande, förändras med temperatur och luft – och sen försvinner den. Jag tycker att det är ganska häftigt. Och tänk att det bara är vatten jag skulpterar i.
Är det inte vemodigt att arbeta med ett material som inte är beständigt?
– Nej, jag är ju medveten om det hela tiden. Det gör också att jag kan göra nya grejer varje år. Så mer is, liksom, säger hon och skrattar.
Den svarta magnetiten från Kirunagruvan har hon också fattat tycke för:
– Jag gör en svart betong av magnetit och cement, det är hållbart, funkar hur bra som helst att ha ute, och så får det en härlig tyngd.
Lena Kriström understryker dock att hon inte har något favoritmaterial.
– Jag vill skulptera, det är det viktiga.
Hon stryker mjukt över stenarna i ateljén när hon berättar om deras olika egenskaper. Carraramarmor är pålitlig när man hugger, ganska hård – men mjuk jämfört med granit. Alabaster är mjuk och går att fila i, men ”klongar” när man hugger, så där behövs vassa verktyg. Den gula travertinen är också en mjuk sten, men så hård att man måste karva.
– Stenen säger till mig vad den ska bli. Men som ni ser är jag intresserad av uttryck i ansikten och av människan. Det är så speciellt med ansikten, lite blickar, det som händer. Vi läser ju av varandra på det sättet.
Hur förmedlar du det i dina skulpturer?
– Ja, men det är väl därför jag gillar skulptur, det är mitt uttryckssätt, det jag hoppas få berätta med. Jag vill kommunicera med konsten, uttrycka något som också berör andra.
När hon sålde huset i Uppsala tog hon med sig elva pallar med sten i flyttlasset.
– Så nu behöver jag inte åka någonstans. Bara jag täcker över dem klarar de sig ute över vintern.
Men nu är det några månader av istid som ligger framför henne. I dagarna börjar hon skulptera i den speciella isen från Torne älv.
– Jag brukar tänka att jag får låna en bit tid som stannat utanför ishotellet. När våren kommer smälter isen och fortsätter sin färd nedströms igen. Tack, moder älv, för denna tid, brukar jag tänka.