Rum med subtila absurditeter
Gäst hos overklighetenKent GustafssonKulturens hus, Luleå
Foto:
Och trots att det inte finns några personer i rummet hörs ett lågmält sorl av röster.
Det är svårt att urskilja vad de säger, men om man sätter örat till en av lamporna hör man en röst som berättar om en Darth Vader-typ som smyger runt i Värmland med sin ljussabel och sätter man örat till jordgloben kan man höra hur en kvinna berättar om något som närmast liknar en kidnappning.
Och lyfter man på luren till den röda gamla telefonen kan man höra en del suspekta ljud och gallimattias.
Det är en lite skruvad och surrealistisk upplevelse att sitta i lädersoffan och lyssna på pratet med örat tätt intill. Det är på något märkligt sätt vilsamt och drömskt och då och då är det riktigt roligt i sin absurditet.
Men så heter Kent Gustafssons utställning också Gäst hos overkligheten, en titel som travesterar på Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten, som handlar om författarens uppväxt och drömmar.
Det är en installation där man får lyssna noga, gå nära och spetsa öronen och lyssna till drömmar, minnen och ljudkompositioner som finns i rummet.
Det Kent Gustafsson säger sig vilja skapa är en känsla av overklighet och osäker rumslighet där det vardagliga översköljs av det undermedvetna och får oss ur balans.
Det är inget litet anspråk han gör i utställningstexten.
Rumsligheten rubbar han knappast i sin installation - för vad kan väl bli mer rumsligt än den bekanta interiören av ett vardagsrum, om än placerat i en konsthall?
Jag känner mig inte heller särskilt mycket ur balans eller rubbad i mitt fundament av upplevelsen - men Kent Gustafsson skapar onekligen en surrealistisk känsla genom sitt sätt att komponera ljuden i rummet, där berättelserna tar plats på sitt subtila sätt och försiktigt påkallar ens uppmärksamhet när man råkar passera i närheten.
Så jobbar vi med nyheter