Entry prohibited to foreigners står det faktiskt med stora bokstäver över entrén till Havremagasinet. Tillträde förbjudet för utlänningar. Och lite sarkastiskt undrar jag om det kanske är en och annan tysk som tagit skyltens budskap på allvar och vänt redan på parkeringen. Eller också är det jag som saknar pass, tillträde till konstens innersta.
Årets sommarutställning är hursomhelst en generös kompott med en rad teman och tekniker, med kontnärer från när och fjärran. Egentligen är det två videoinstallationer, eller vad vi nu ska kalla dem, som biter riktigt hårt. Och jag tänkte få återkomma till dem, och flyktingtemat, i en senare recension.
Under tablån Efter Bodenskolan samlas ett gäng konstnärer, en andra generation, med anknytning till militärstaden. På översta våningen finns Eva Zettervalls bildkonst. Det är henne jag möter först, vilket på sätt och vis är lite synd. För hennes röd-svarta nakenhet förför mig, där vuxenvärldens erotiserade, mörklagda längtan står i skarp kontrast mot en slags monstruös diskbänkssurrealism. I denna värld är de krävande barnskriken nästintill öronbedövande.
I ett av verken bär kvinnan en – som jag uppfattar det – tvångsmässig, HBTQ-certifierad korsett. Och ansiktet är vitt, zombieliknande. Känslotrött. Kallt. Utmattat. Blödande. Dött.
Det är mycket kropp, svulst och alienation på en och samma gång.
Här fastnar jag och låter svärtan, tvånget och kättjan tränga in i mig. Så pass att mycket av den andra konsten i huset faller lite platt. Hon är ärlig och härlig, Eva Zettervall, kraftfull och kunnig med kollage och pensel. Vad mer kan man önska sig?
Så när jag då skådar in i Lena och Anita Ylipääs serietecknade värld – som i ett slags dockhemsland – kan jag visserligen tycka att det är snyggt gjort och charmigt. Men som ni förstått är jag redan bedövad, avdomnad.
Samma effekt blir det med Bengt Franks pojkar som åker runt i blå leksaksbilar. Jag kan ana en barndomspsykos i den kala och blå enkelheten. Om jag inte övertolkar. En dysterhet finns där i vart fall. Men det går inte riktigt att hitta in i trampbilens lilla, oskyldiga hytt. Här får jag känslan av att någonting är ofärdigt. Lite för skiss- och idéartat. Det ska handla om barnens alla skratt som försvinner in i vuxenvärldens gråhet, enligt utställningskatalogen. Jag anar och beundrar ansatsen, men uppfattar inte budskapet i själva uttrycket.
Kanske att Eva Zettervalls diskbänkskåta, men döende, avkommor bor i Kerstin Hedströms skyskrapor. Ja, ni förstår, i ett mörkt rum har hon tagit tomma pillerkartor, sammanfogat allt på högkant och belyst det inifrån. Mina associationer går genast till natt i New York.
Inkarnerade höghus. Och därinne bor vi, alla olyckliga, pillerknaprande väsen. En vit, rosa eller blå tablett för bot och bättring mot allas våra åkommor. Somatiska som psykotiska. Här är det lättare att hitta en mer mångbottnad betydelse. Ungefär som Söderhavshövdingen Papalangi uttryckte sig om västerlandet.
Han satte ju namn på våra hus och kallade dem Likkistor på högkant. Det blir svårt att värja sig.
Marianne Wikström presenterar sig som både bildkonstnär och koreograf. Som en naturlig följd visar hon därför bildkonst och därtill en video av en dans inspelad i samma lokal som den visas.
Filmen är ambitiöst gjord, tekniskt sammanhållen, men svår att uppfatta som ett konstverk i sig. För att bli ett eget verk skulle den ha fört dansen till högre höjder, eller fångat en annan dimension av den. Men den stannar ganska mycket vid det dokumentära, kan jag tycka. Helt okej, i och för sig. Men jag är gladare i hennes grafik, som exempelvis Gudarnas fångst.
Simon Bergs närbilder ger mig däremot inga träffar ens i den själsliga fembåten. Det går snabbt att se att han arbetar med silverfilm, vilket i sig kan tyckas tilltalande. En formmässig medvetenhet. Men själva kompositionerna saknar dragningskraft. Och det kroppsliga blir också här mer redovisande, dokumentärt, och är i avsaknad av metaforisk svulst. En stortånagel är och förblir en stortånagel.
Jag blir helt enkelt tvungen att vända tillbaka till Eva Zettervall och hamnar som på en kletig flugfångare inuti hennes tavlor. Hon tar mig till samma värld som jag för många år sedan fick tillträde till hos de klassiska surrealisterna. Jag såg verk av bland andra Dalí och De-lavux och blev liksom gladledsen då jag för första gången insåg: Precis såhär eländig och fulvacker ser jag ut inuti.
Samma själsliga kontrakt då som nu i Zettervalls Röda rummet.