Said Adrus
Loulou Cherinet
Julien Creuzet
Love Engqvist
Tamrat Gezahegene
Ahmad Ghossein
Katia Kameli
Jackie Karuti
Mario Macilau
Emanuel Tegene
Breeze Yoko
Entry prohibited to foreigners
Havremagasinet, Boden
Pågår till och med 27 september.
Ett tema på Havremagasinets utställning i sommar är flyktingens. Eller som jag uppfattar det – den ovälkomna människan.
Här, som jag nämnde i min recension förra veckan, spretar kvalitén ganska mycket. Från det riktigt goda till det mer tveksamma.
Bland de bättre konstnärerna hittar vi Mario Macilau som med sin laboration med pass egentligen var den som väckte Protagoras citat till liv. För att människorna förminskas – bort från sin individualitet – till föremål med olika hudfärg och nationalitet. Blev du född i fel land sjunker både din status och din chans att leva ett vettigt liv. Vi säger att människovärdet är lika, för alla. Men den här konsten får mig att tvivla.
Som om orättvisorna vore inskrivna i livets bok, här att jämställa med nationalitet i ett pass. Men även målningarna i samma rum av Emanuel Tegene, om än lite kluddiga i stilen, har någonting liknande att säga. Om människan, hennes ansiktslösa nacke.
Vandrar man däremot in till Julien Creuzet, och hans rum med uppradade petflaskor med vatten, och därtill några videor som ger intrycket av att vara producerade i all hast med ljudbummel i mikrofonen, känns det här som presentationen av en idé till ett konstverk. Eller work in progress, som det brukar heta. Och att det aldrig fått mogna och bli någonting sevärt.
Samma intryck får jag av Jackie Karuti. Hon har gjort ett antal trätavlor med små blompinnar klistrade på rad framför. Fängslade sihuetter, skulle man kunna kalla dem. Men det måste mer till även här för att en sådan tydlig symbolik ska kunna förvandlas till en gestaltning.
Sådan är den spontana reflektionen. Vilket också gäller Breeze Yokos video som i stil påminner om en semesterfilm. Jag förstår naturligtvis att den handlar om rika vita som ockuperat badstranden med guld och båtar. Men vi är i en konsthall nu. Det är frestande med enkel och ny videoteknik, men de tekniska kvalitetskraven stiger med tillgänglighetens logaritm. Konstvideon bör alltid ge mer än tv-reportaget i uttryck. Helst även i teknisk kvalité. I vart fall inte mindre.
Nu är det här en så pass rik utställning med så många olika uttryck att ingen ska låta sig nedslås av en recensents svepande formuleringar. Detta som en livsregel.
För jag tänker med varm hand överlåta tolkandet av Said Adrus, Tamrat Gezahegene, Ahmad Ghossein, och Katia Kameli till gudarna, för att ge plats åt en utvikning av två mycket intressanta videor.
För jag fastnar framför Love Engqvists video Magellania från världens sydligaste stad Isla Navarino i Chile. Berättelsen har en stark poetisk ådra. Bildspråket har drömmens börda i sig, och berättarrösten petar i mossan på jakt efter en förlorad värld, om varats tomhet och sökandet efter den försvunna bilden. Hon torde ha haft den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij som förebild.
Det här är det mest suggestiva inslaget på hela Havremagasinet. Om bilderna på människorna i filmen klippts bort och fått bli just de försvunna, kanske allegorin hade kunnat bli ännu starkare. Genom poesin och föremålen kan själarna ändå anas.
Sedan finns här en annan video som har en liknande styrka, kanske inte så mycket i poesin, men väl i fabeln. Det är Loulou Cherinets berättelse om flyktingens resa till paradiset. Konstnären är född i Göteborg, och nyligen utsedd till professor på Konstfack i Stockholm, med konstutbildning i både Sverige och Etiopien.
Videon är en märklig dubbehistoria som först tar avstamp från den afrikanska savannen i en något dystopisk känsla bland svartvita elefanter.
Sedan måste människan bort från våldet och terrorn. Bort från synden, ormen och äpplet. Människan som på ett sätt faller i dvala, kanske till och med dör, för att sedan flyga iväg och vakna i paradiset. Detta paradis är någonting så konstigt som Boden. Där man med nyfikenhet smakar på snön och inser att bomberna tystnat.
Tryggheten är alltså vunnen.
Men. Allt annat är förlorat. Tillhörighet. Släkt. Vänner. Allt. Även meningsfullheten är försvunnen.
Så även om detta på ytan alltså handlar om Boden och flyktingens dilemma, blir det för mig en allegori över religionens paradis.
Mystikern Swedenborg som påstod sig ha kontakt med andra sidan fick ju frågan hur det var i paradiset. Han lär ha svarat: ”Som i Göteborg, fast bättre.” Här blir svaret: ”Paradiset ligger i Boden. Kallt och snöigt, fredligt och varmt i sitt inre. Men helt utan mening.”
Därmed är läsarten för denna utställning fullbordad.
Jag kan inte annat än hålla med Havremagasinets nestor, Ricky Sandberg, som tycker att alla konstnärer på sitt sätt bidrar till denna berättelse.
Trots sina dippar och den splittrade kvalitén hos de enskilda konstnärerna måste Havremagasinet som helhet betraktas som en konsthall med hög klass. Inte minst för den genomarbetade och proffsiga installationen.