PLATS FÖR KONST
För Linn Lindström blev Arjeplog en helt ny plats att upptäcka.
– Jag hade åkt förbi då vi var på väg till Lofoten, stannat till och handlat lite mat, men jag visste inte mycket om Arjeplog innan jag fick uppdraget i ”Plats för konst”. Det var speciellt att ta sig an en plats, särskilt i coronatider då jag fick göra det mesta på distans. Jag har varit där en gång under projektets gång, men hade velat åka dit mer, berättar hon.
Hon började med att söka information på nätet och tittade på kartor för att närma sig platsen digitalt. Hon läste mycket, bland annat Linnea Axelssons ”Aednan”.
– Och personalen på Silvermuseet har verkligen hjälpt mig mycket, säger hon.
Hennes skissförslag består av tre skulpturer tänkta för olika platser i kommunen.
– Det blir kanske motsatta upplevelsen av en karta om man är på marken. Nästan så att man kan koppla ihop dem efter ett tag, men att de ska dyka upp lite subtilt. Arjeplog har inget riktigt torg eller central plats, naturen känns väldigt närvarande. Jag ville få med det, och följa rytmen på platsen som jag upplever det.
Skulpturen ”Trädet” liknar en knotig, vindpinad tall, tänkt att placeras längs gångstigen mot Vaukaströmmarna. Grenverket består av Arjeplogs vägnät från olika tidsperioder, placerade på varandra. De raka grenarna visar samernas flytt- och vandringsleder.
– Det är ett sätt att hänga upp historier, egna och andras minnen. Som en arkeologisk utgrävning, fast i tanken, berättar Linn Lindström.
I ”Satellit, Sol, Måne” inspirerades hon av mörker och ljus, och kontrasterna i naturen.
– Jag läste på om vattnets betydelse för platsen genom historien. Det är också kring sjöar och kärr som fornlämningar har hittats.
På Galtispuodas topp vill hon sätta en öring i naturlig storlek.
– Fisken kom nästan mer som en ögonblicksbild i huvudet, jag såg en fisk ligga slängd över en sten. Fast tanken hade säkert legat och grott.
Hon berättar om Laisvallgruvan, där malmen låg i sandsten, och boken om en vetenskapsman som på 1600-talet upptäckte att berget måste vara gammal havsbotten.
– Det är något väldigt poetiskt med det, att det är havsbotten som ligger där uppe.
Linn Lindström har tänkt sig brons till samtliga skulpturer.
– Men jag skulle gärna jobba med människor på orten, kanske plåtslagare eller smeder, som har andra förslag hur man kan realisera dem.
Vad är Arjeplog för dig nu, när du lärt känna platsen?
– Det största intrycket är att det historiskt är en stark plats. Arjeplog har varit en knutpunkt, det har rört sig mycket människor där. Under historien har man sett väldigt stor potential i naturen och vad platsen har att erbjuda. En plats är mer än bara tidsskiktet vi rör oss i, koordinaten är fast men vi bygger hela tiden nya lager.
Hon arbetar mycket med skärningspunkter och möten.
– Det är där jag upplever att det bränner till, som en balans. Det är ett samtal mellan två motiv, säger hon.
– Det poetiska har varit viktigt, att allt inte är som det ser ut. Det var också ett citat från 1600-talsboken som jag tyckte var så fint, som fick följa med mig som en ledstjärna:
”Vackert är det vi ser, vackrare är det vi kan förstå, vackrast är det ofattbara.”
Linn Lindström är uppvuxen i Råneå och utbildad i Oslo och Göteborg. För två år sedan flyttade hon och hennes sambo Isak Anshelm tillbaka till hennes hemtrakter.
– Jag fick ett väldigt lugn då vi flyttade upp, och tog upp skrivandet igen. Jag skrev mycket när jag började med konst, sen försvann det mer och mer. Jag kopplar också ihop det med ett lugn och kommunikation med mig själv, att hitta tillbaka till det samtalat.
Flytten tillbaka blev ett lyft för hennes konstnärskap:
– Jag känner mig mer fri, jag gör det jag vill och kan få vara längre stunder i processen.