Kirunas stora konstskatt ska äntligen väckas ur sin långa dvala i förrådet.
– Många har längtat, säger Lena Ylipää, som tillsammans med konstnärskollegorna och systrarna Agneta Andersson och Viktoria Andersson sammanställer utställningen.
I september började arbetet som fortsätter hela oktober. Hängningen i Stadshuset börjar tämligen omgående efter det, och i kulturhuset Aurora så snart de får tillträde till lokalerna.
– Deras uppdrag är att utveckla konstplanen så att vi har konst runtom i stadshusets balkongsektioner och även i det nya kulturhuset Aurora, berättar kultursekreteraren Malin Rolund.
De tre konstnärerna har gått igenom hela samlingen digitalt och fysiskt, och gjort ett första urval.
Lena Ylipää är lyrisk:
– VI har sett närmare 1 500 verk, det är ju helt otroligt roligt. Det är verkligen en samling som beskriver Kiruna stads tid.
Många minnen har väckts till liv.
– Min favorit är ett abstrakt måleri från Torneträsk av Kristina Lindblad från någon gång kring 1990, säger Agneta Andersson.
– Särskilt Agneta har en story om nästan varje verk vi ser, inflikar Lena Ylipää.
Viktoria Andersson kommer ihåg utställningarna i Kiruna på 1990-talet när hon börjat sin konstutbildning. Hon tar Eva Zettervalls målning ”Älska mig” som exempel, den omdiskuterade tavlan som gömdes undan när kungaparet kom på besök:
– För mig var det väldigt starkt att få se den typen av bilder då, det väckte intresset för konsten över huvud taget, så för mig personligen är den en favorit.
Genom konsten går det också att följa berättelsen om Kiruna.
– Många verk från 1960–1970-talet har arbetsteman, där man skildrar arbetsplatser och gruvan. Vissa perioder är det mer landskap. Så det finns många teman kring stan som vi hoppas kunna lyfta berättelser från, berättar Lena Ylipää.
Samlingen innehåller många skatter. De äldsta verken är från tidigt 1900-tal, av konstnärer som Carl Wilhemson, Carl Larsson och John Bauer.
– Vissa verk har högt ekonomiskt värde. Vi måste göra avvägningar om vad som kan hänga i offentliga rum och vad som behöver mer säkerhet. Men det viktigaste är att konsten synliggörs och blir tillgänglig. Vi hoppas hitta platser för alla, säger Malin Rolund.
– Vi vill ju att även de värdefulla guldkornen ska finnas tillgängliga, säger Lena Ylipää. Viktoria Andersson tillägger:
– Det vore tråkigt om konsten bara skulle förvaras.
De två husen är väldigt olika arkitektoniskt, vilket de ser som en fördel:
– I stadshuset finns balkongsektionerna och korridorerna. I kulturhuset öppnas helt andra möjligheter för konstverk som kan betraktas på lite längre avstånd, säger Malin Rolund.
Planen är att konsten ska hänga kvar under en längre tid. För Kirunaborna betyder det ett möte med mycket av det som de tidigare sett i det gamla stadshuset.
– Hela stadsomvandlingsprocessen kan kännas smärtfylld, men konsten binder samman det gamla Kiruna med det nya. Det blir som en bro mellan ens minnen, från det som inte kommer att finnas kvar till det som blir. Jag tror att konsten har en jätteviktig roll i det här huset, att knyta an till minnen, säger Lena Ylipää.
Själva har de också återupplevt känslor förknippade med konsten.
– När vi tittade på bilderna utbrast jag ”Åh, det här älskade jag när jag var 14 – och den här när jag var 18", säger Lena Ylipää.
Agneta Andersson betonar vikten av att återupptäcka konstsamlingen:
– Det finns stadsbilder som berättar hur det sett ut, eller hur det ser ut just nu men som kommer att försvinna. Det är viktigt att ha de minnena, säger hon.
– Det är ju lite sorgesamt att stan försvinner, en så vacker stad som Kiruna har varit just kring centrum. Då vill man behålla något fint i hjärtat.
Lena Ylipää framhåller konstens betydelse för att kunna landa i det nya.
– En målning eller skulptur kan bära på stort immateriellt värde för folk, att de får möta ”gamla kompisar från förr”.
Arbetet är en lång process. Vilka verk ska väljas ut, vilken placering ska de få, vilka går att hänga tillsammans?
– Vi måste hitta sammanhållningen så det känns omtagande, inte bara att bilderna hamnat där. Det måste finnas en röd tråd, att det ska kännas lite som att komma hem till bilderna, och att varje bild ska lysa, förklarar Agneta Andersson.
Nu ser de fram emot att få visa utställningen:
– Förra gången vi var här sa varenda människa vi mötte att Kirunaborna längtar så mycket efter det här. Sen blir det spännande diskussioner när det är klart, typ ”rätt låt vann”, någon som saknar sin favorit, säger Lena Ylipää.