Norrbotten besöker Göteborg

Där är ju Lerin, far det genom skallen och jag stannar till framför sju rätt små målningar med snö och kvällsljus, ett par ensliga hus och en tom gata. Men färgen är mer uppskruvad; så kan det se ut någon gång när solen mot kvällen sjunker ner i en molnridå, sätter en tändsticka till och tuttar på.
Michael Dysholm har gjort landskapen och de ingår i samlingsutställningen Nutid Norrbotten som visas på Vasa konsthall i Göteborg. Åtta konstnärer ställer ut, mest måleri, men också skulptur, grafik, emalj med mera.
Göteborg har sällan besök av en hel landsända, paketerad i konst, men jag måste erkänna att det är svårt att se några avgörande skillnader mellan Norrland och Göteborg. Jag går runt ett par varv med den måttstocken i handen men de här verken kunde lika gärna hängt på mer inhemska gallerier i stan, får jag för mig. Fast jag kanske bara är skumögd.

Syns inte det norrbotttniska landskapet heller? På Dan Lestanders video kanske. Där vinterbadar folk och hummar samtidigt högt, lite rituellt. De dyker upp i vakar och försvinner igen. Det verkar nästan mytiskt. Och något sådant har jag aldrig sett på våra breddgrader. Men därutöver är det inte många av verken som jag spontant placerar i Norrbotten.
Mycket i utställningen är föreställande (den trenden är tydlig också utanför detta hus) även om verkligheten här inte riktigt är att lita på; en ung man kommer till exempel springande på vattnet i Marcus Björkboms oljemålning Det tar dej långt. Jag känner bara till en enda person som tagit sig fram på det viset, gående i en sjö, och han bar inte slips, vit skjorta och byxor.
Färgerna i Björkboms bilder är starkt uppskruvade och laddade av ljus. Det draget finns också i San Lundbergs fjorton kvinnobilder, liksom i Lars Lundqvist sex oljor. Lundqvist fogar in skugglika människor i stora färgfält. Scenerna i hans målningar kunde vara inlånade från familjealbumet.
Kvinnorna på Lundbergs bilder har alla samma pose, deras huvuden slår i ramen och vänsterarmen vilar i knäet i tavlans underkant. De omges av dekorativa, jugendlika blomsterslingor och är också själva starkt stiliserade men ser likväl inte direkt norrbottniska ut.

Det gör inte heller den indianklippte man som samtalar med folk om de tolv ekorrar i brons han ställer ut. Ett av djuren höjer ena tassen. Det är en nazist, säger han.
Själv är han något annat - men vad? Ett konstverk? På kavajbröstet har han en radda träpinnar som påminner om militära dekorationer. Men de här låter bättre, säger han, och hoppar ett par gånger och pinnarna kluckar. Mats Wikström är väl delvis själv ett verk. Jag får plötsligt lust att åka till Luleå. Och spana på folk.
Han ställer ut en rad collage och förser dem med vitsiga kommentarer. Det är en sorts antikonst, ful som stryk och grov i munnen. Det slår mig att Wikströms snärtiga infall skulle göra sig utmärkt som skarpa tidsbilder i tidningen.