Med teckningarna i praktverket ”Samesita – lappbyn” 1938 blev det genombrott för den då 66-årige Nils Nilsson Skum. Han fick ställa ut på världsutställningen i Paris, i New York och han blev omskriven i tidningen Time.
I Sverige blev han också omskriven. Den som läser klippen från hans storhetstid finner skildringar fyllda av märkliga uppfattningar om ”lapparna”. Skum beskrivs som ”lappgubben” som tecknar renar, hans sätt att gå med krumma ben och hans klena svenska citeras gärna för att locka till skratt.
Det kanske inte är så märkligt. Tidningsartiklarna skrivs i en tid när rasbiologer mätte samers skallar och ställde ut resultatet. Samerna beskrevs som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”. De skulle förhindras att skaffa avkomma.
Om Nils Nilsson Skum själv utsattes för rasbiologernas skallmätningar är oklart, men deras kvasivetenskap präglade synen på samerna.
Nils Nilsson Skum föddes den 13 april 1872 i Jukkasjärvi. Hans mamma var konstnären och renägaren Margareta Nilsdotter Wasara. Skum hade rötterna i Kautokeino i norska Finnmarken. När Ryssland spärrade den finska gränsen 1851 för att hindra norska samer från vinterbete för sina renar i Finland, flyttade familjen Skum till Sverige 1863. Tio år senare föddes Nils Nilsson Skum i en tältkåta vid fjället Tjiurotuottar i Jukkasjärvi.
Som barn fick han ofta leka ensam. Han visade tidigt en konstnärlig ådra, brände björkris till kol och som han kunde rita med. Eller så ritade han med skidstavarna i snön. Motivet var alltid renar. Sedan fick han som nioåring en blyertspenna som morfar köpt åt honom i Gällivare.
En engelsman kom på besök i vintervistet vid Moskojärvi och fascinerades av Nils förmåga att teckna. Han skickade honom senare ritpapper, blyertspennor och vattenfärgslådor. Han ville också ta med sig Nils till England för att ge honom utbildning, men pappa sade nej.
Det blev ingen skolgång. Nils fick lära sig i den egna miljön det som krävdes för att bli en renskötare. Det handlade bland annat om att skydda sin egendom, att med björnspjut dräpa både varg och björn. Han kom att fälla 27 björnar.
Nils ritade ständigt och hans konstnärliga ådra uppmärksammades. Först i boken ”Lappland: det stora framtidslandet” som kom ut 1908. Senare medverkade han också i Kirunadisponenten Hjalmar Lundbohms bokserie ”Lapparna och deras land”.
Genombrottet hos en större allmänhet dröjde till 1938 och skedde med bildverket ”Same Sita – lappbyn”. I den fanns ett hundratal blyerts- och kritteckningar av Skum och även hans samiska text i svensk översättning av Israel Ruong från Arjeplog.
Sedan fanns Nils Nilsson Skum på alla läppar. Ingen svensk konstnär hade slagit igenom så stort hos en stor allmänhet. Alla ville se hans renar, och priserna på hans bilder steg. Nu kunde man inte längre få en Skum-bild för tio kronor hos Wennbergs diversehandel i Kiruna.
Året innan genombrottet fanns Skum på världsutställningen i Paris. Nordiska museet visade den stora konstnärens bilder av Norrland. ”Men det finns en riktig lapp bland konstnärerna också, den 65-årige Nils Nilsson Skum, med sina 22 teckningar ur lapparnas liv ...”, skrev Dagens Nyheter.
I fortsättningen fick Skum vara den ”riktige lappen”. I utställningen 1940 på Färg och Form i Stockholm kallades han för "lappmannen och artisten Nils Nilsson Skum”. Han delade plats med de framlidna storheterna Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill.
Ofta beskrevs också Skums yttre. ”En Buddhagestalt med aktningsvärd omkrets”, skrev Dagens Nyheter 1943 och tillade en uppgift om kroppsvikten: 160 kg. Året efter i samma tidning: ”Gubben Skum ser ut som ett bergtroll ur Böjgens följe”. Då gällde det att vara beläst på norska sägner och Ibsens ”Per Gynt” för att kunna se gestalten framför sig.
1944 pågår världskriget. Hitler får det allt tyngre men det ryker fortfarande ur krematoriernas skorstenar i koncentrationslägren. Detta år gör Dagens Nyheter ett hemma hos-reportage hos Skum. Det får en framträdande plats på förstasidan. ”Det är nöjsamt att se gamle lappmannen Nils Nilsson Skum i hans rätta miljö, stultande omkring på korta krokiga ben med lappkolten gungande kring knäna och den röda mössbollen i nacken.” Reportern ger också bilden av den unge, attraktive Skum: ”... när lappflickorna såg långt efter honom med sneda och glittriga ögon.”
I november samma år har Nils Nilsson Skum en utställning i New York, på Manhattans museum of natural History. Tidningen Time finner anledning att publicera en större artikel om konstnären.
1947 är kriget över och vi får se ordet ”same” för första gången. Skum fyller 75 år och återigen förstasidesstoff. Dagens Nyheter toppar sin åttaspaltiga förstasida med rubriken ”Samernas store visman renmålaren Skum 75 år”.
Också denna gång besöker tidningen konstnären i hemmet i Sjiska. Reportern skriver om honom som en same, inte en ”lappgubbe”, och han får inte längre sin bristfälliga svenska citerad bokstavsgrant. Vi får läsa att han sålde sina första tavlor för tio kronor styck och att han nu får tusen kronor för en tavla.
Konstnären från den norrbottniska lappmarken är nu en kändis. Han umgås med kronprinsen, och gallerier och konsthallar ropar efter hans bilder. Dagens Nyheter bjuder honom till Stockholm där han med blyertspennan skapar bilder av huvudstaden. Denna gång utan renar.
Skum lever nu på sin konst, men har också en statlig pension efter rekommendation från Nordiska museet. Han hade fötts som renägare och blev en driftig renskötare med en allt större renhjord. Efter nödår för rennäringen på 1930-talet slutade han som renskötare och då återstod konsten. Han levde resten av livet i den stuga han uppfört vid lågfjället Sjisjkavaare, med häst och ko i stallet.
Konstvärlden förundrade sig över den samiske konstnären. Hur kunde en "primitiv människa, som ingenting sett av konst och helt och hållet är autodidakt, ha ett så utvecklat sinne för komposition, balans och rytmik?", skrev den inflytelserike konstkritikern Eugen Wretholm. En del av Skums teckningar betraktades som verkligt raffinerade i sin okonstlade enkelhet.
Bland samerna var inte entusiasmen över Skum lika uttalad. ”Skum är avgjort konstnär, men knappast författare” sades det från samiskt håll om bildverket ”Same Sita”, som hänfördes ”till den falska lappromantik som vi haft mer än nog av”. Samtidigt uttrycktes det en glädje över att nomadlivet fött en konstnärsbegåvning, att Skum ”är en heder för det samiska namnet, för den rasspillra man gärna velat se ned på".
Konstnären Nils Nilsson Skum blev 79 år. Han avled 1951 när han stod på topp. I tidningarnas dödsrunor fanns inte ord som ”lappgubben” eller beskrivningar av hans rondör eller lustigheter över hans bristande formuleringskonst. Han hade fötts som lapp, men han fick dö som en same.
Uppmärksamheten kring jordfästningen nådde nästan kungligt format. Dagens Nyheter ägnade en stor del av förstasidan den 14 januari 1952 åt bilder och beskrivningar av begravningen. ”Samernas avsked till Skum en sällsam högtid” löd rubriken.
Begravningen präglades av laestadiansk tradition. Den gula ekkistan saknade helt utsmyckning där den stod utomhus. Vid den böjde sig kvinnor och gav uttryck för klagolåt, däribland äldsta döttrarna Kristina Olofsson och Elly Maria Kitok.
”Det var stamfrändernas avsked i ord och tongångar från glömda tider och generationer under en fri, stålgrå vinterhimmel”, skrev signaturen Gaut i Dagens Nyheter.
Begravningsföljet samlades i KFUK-lokalen i staden och gick sedan till kyrkan där den officiella ceremonin skedde under ledning av komminister Fredrik Pappila, med prins Eugens altartavla i bakgrunden.
Gravsättningen hölls på kvällen på halvön i Torne älv med Jukkasjärvis kyrkbys kyrkogård, i familjegraven med hustrun Elly, som avlidit två år tidigare. På graven lades den enda kransen, från Nordiska museet.
Vad finns då för minnesmärken kvar i Norrbotten efter den store konstnären Nils Nilsson Skum? Ja, i flera museers magasin finns många av hans bilder. I Gällivare finns hans ateljékåta på Gällivare hembygdsområde. Den som tittar ut genom tågfönstret mellan Gällivare och Kiruna kan sen hans hållplats med namnet Sjisjka. Det sägs att han lyckades få SJ att anlägga hållplatsen efter att vid flera tillfällen dragit i nödbromsen för att få stiga av tåget. Han betalade böterna för den överträdelsen.