Konstnären Fredrik Lindberg föddes i Luleå, men flyttade som femåring med sina föräldrar till morfars barndomshem i västerbottniska Kamsjön. I tjugoårsåldern flyttade han till Stockholm, men det är minnena från barndomens trakter som gör avtryck i hans konst.
– Ursprungsscenarierna i alla målningar är mina barndomsbilder från Västerbotten, säger han och betonar att han inte jobbar dokumentärt, utan med minnesbilder.
Han pekar på skulpturen ”Ska du såga av grenen där jag sitter”:
– Det här är ett konkret exempel på hur minnet spelar en spratt, man minns saker som större än vad de är. Minnet är selektivt och gör sin egen version, det är mycket det jag har jobbat med.
Intresset för konst väcktes tidigt:
– Min morsa brukade säga att jag var som Emil i Lönneberga i snickerboa, fast frivilligt. Jag kunde sitta där hela dagarna när jag var liten, målade, ritade och snickrade.
Hela sitt vuxna liv har han ägnat sig åt konsten, mest målningar och objekt. Men för ett par år sedan fick han ett stopp i måleriet och kom inte vidare:
– Då började jag göra en massa små skulpturer, och efter ett tag kom måleriet tillbaka.
Tre av skulpturerna finns med i hans utställning på Galleri Lindberg i Luleå som pågår till den 15 april.
Nötkråka, kungsfågel, domherre, och andra fåglar är återkommande motiv:
– Min pappa var fågelskådare och berättade mycket om vad de hette och så när jag var liten. Det finns också något mytiskt och magiskt över fåglar. Speciellt ugglor är intressanta.
Han fascineras också av öde, övergivna samhällen.
– Det är intressant med de öde husen som står och förfaller, och bilar som står ute i skogen. Det händer något, de får någon sorts skönhet när de börjar rosta, blir grå och smutsiga. Det handlar också om minnet. Det har varit något där en gång som inte längre finns.
Längtan efter det blå ljuset i norr har skapat den speciella stämningen i hans målningar.
– Det har nog med ljuset att göra, färgskalan. När jag satt nere i Stockholm tänkte jag på de blå timmarna uppe i norr, och midnattssolen. Det blå ljuset finns inte i södra Sverige, inte på samma sätt. Sen har det utvecklats, blivit lite mer en egen stämning. Det är ju inte dokumentärt.
Genom konsten gör han också en inre resa:
– Det är ju mitt liv, som minnes-återblicks-dagboksanteckningar. Jag målar gårdagen för att gå framåt.