Som ung konststudent i Paris upptäckte Gunilla Samberg skulptören Edgar Degas välkända ”Den lilla dansösen 14 år” på ett museum.
– Jag kände sådan samhörighet med henne. Hon såg så ensam ut, men ganska kaxig. När jag tjugo år senare läste konstvetenskap i Umeå, om impressionismen och Degas, sa föreläsaren att flickorna på operan var prostituerade. Jag blev yr av illamående. Vilken 14-åring väljer att prostituera sig? Balettflickorna på operan var de allra fattigaste, hade tio timmars arbetsdag och var länge förbjudna att gå i skolan. De blev barnslavar och sexslavar, något som pågick i viss mån med operans goda minne.
I ”Somkropp” sammanför hon balettdansösen Marie Geneviève van Goethems livsöde från slutet av 1800-talet med dagens metoo-rörelse. Utställningen har tidigare visats i Umeå och Gävle, men vid visningen i Luleå har några nya verk tillkommit.
Marie Geneviève van Goethem stod även modell för Degas, missade några repetitioner och blev avskedad. Hon hamnade på gatan i prostitution och dog tidigt.
Gunilla Samberg fascinerades av Maries livsöde och gjorde henne till centralgestalt i ”Somkropp”:
– Jag kände att jag måste upprätta hennes heder, säger hon och visar gestaltningen ”Marie och Marlene”:
– Marlene är mitt andranamn, jag är så att säga vittnet. I spåren av metoo är världen beredd att lyssna på dessa historier.
Till utställningen hör även projektet ”Kortkjol”, där gymnasieelever bjuds in till en workshop, som förhoppningsvis även kommer till Luleå.
– Det känns angeläget för kommande generationer att unga tjejer fattar att de har rätt till sin kropp. De tjejer som deltog i Umeå och Gävle kände sig stärkta i sig själva och beskrev det som att de kommer att stå upp för vilka de är.
Gunilla Samberg är utbildad biolog och arbetade som lärare innan hon ”konverterade till konsten”. Miljöaspekten finns också med i hennes konst, liksom rättigheter, demokrati och feminism.
Hon började som målare, men när hon läste estetik på universitetet fick hon upp ögonen för andra uttryck och tekniker, och söker ständigt sätt att förnya och utveckla sitt skapande.
– Jag känner att jag kan flytta gränserna, göra saker som ingen annan har gjort – och som jag själv blir förvånad över. Jag kan aldrig göra om något jag har gjort, det är för tråkigt. Jag måste hela tiden överraska mig själv, hitta nya sätt att berätta på.
– Att jobba med konst är på något sätt nära döden, eftersom man är så ensam. I skapandet, att hitta på, genomföra och glädjas åt resultatet. Att jobba i projekt med andra är något helt annat, som känns väldigt vitalt. Det är också en gren i min konst som jag vill behålla.
Idéerna kommer till henne i alla sammanhang.
– Jag har barn och barnbarn, så jag är inte helt solitär, men många av dygnets timmar är jag ändå ensam med mig själv. När jag cyklar till ateljén, diskar, eller river morötter. Om jag stöter på ett visst material som passar till det koncept jag arbetar med så utforskar jag det. Men jag är väldigt sträng i min bedömning. Jag kan tycka något är skitbra, men det måste vara bra även efter en vecka, en månad, ett halvår. Det måste kunna överraska mig.
Hon sveper med armen över utställningsrummet:
– Så det som är här nu är väl sånt som jag i stort sett är nöjd med. Men det finns ett och annat som kunde varit bättre, säger hon och skrattar.
Att kunna påverka med hjälp av konsten tycker hon är viktigt:
– Nu med metoo-budskapet känner jag en enorm lust och möjlighet att kommunicera.
Gunilla Samberg fyller 75 i år, men har inga planer på att trappa ner.
– Och ytterst kan jag väl säga att det är ett sätt att hålla döden borta. Jag är förundrad över att man vet att livet är ändligt och inte har en susning om hur länge man får vara med. Samtidigt kan man köra i hundra som om döden inte existerade. Det är nog mitt sätt att tackla mitt enda liv.
Hennes stora förebild är den fransk-amerikanska skulptören, målaren och tecknaren Louise Bourgeois, känd för bland annat jättespindeln ”Maman”. Hon blev 94 år och var aktiv upp i hög ålder.
– Hon är min försäkring. Hon gjorde sina bästa grejer efter att ha fyllt 70, hon höll på in i det sista. I hur hon har använt sitt liv ser jag en möjlighet att använda mitt. Oavsett kroppsliga hinder kan man ändå hitta en väg att skapa.
– Och det finns ständigt nya berättelser i lager.
Tre andra utställningar har också vernissage i konsthallen på lördagen:
Markus Lantto, uppvuxen i Masugnsbyn men numera boende i norska Trondheim, visar en träutställning utifrån hans funderingar kring kvänerna som en del Norrbottens okända historia. Hans verk ”Älg i solnedgång” står på Kronanområdet i Luleå.
Anna Svensson visar måleri och skulptur i starka färger, och även skissen till sin skulptur ”Forever young” som finns på Kronan.
Dessutom visas en utställning med titeln "Offentlig konst – vad är det?".