De kommer småspringande uppför backen från busshållplatsen i den skarpa februarisolen. Snön landar lätt och fluffigt på de höga tallarna längs vägen, bäddar mjukt in ljuden från bilar, byggjobbare och maskiner på Kronanområdet där de har sin ateljé.
Deras kinder är rosiga av kylan, ögonen glittrar. Men där finns också ett stråk av sorg.
Det unga konstnärsparet Alexandra Ravskaya och Alexander Ravskyi levde och arbetade i Odessa i södra Ukraina. Men så förändrades allt: Den 24 februari 2022 inleddes Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Under tio månader stannade paret i sitt hem i Odessa och fortsatte att arbeta med sin konst.
– Det var svårt, med strömavbrott flera gånger per dag. Till slut blev situationen ohållbar, det gick inte längre att arbeta i den miljön, berättar Alexandra Ravskaya.
– Den svåraste tiden var i början, när ingen riktigt kunde förstå att det hände, och att det drabbade oss, säger hon och fortsätter:
– När det är lugnt och tyst och inget händer känns det som att livet är som vanligt och allt rullar på. Men sen, när det kommer bomber och attacker, tappar man sina rutiner och sitt normala liv. Och chocken kommer på nytt när allt plötsligt är tillbaka, säger hon.
Paret började fundera på att söka konstresidens i något land där de kunde arbeta och leva. Samtidigt bestämde de sig för att göra en utställning under våren, tillägnad kriget.
Från Sverige fick de höra att det kunde dröja ett tag innan de kunde lämna Ukraina, för kulturministeriet ville inte godkänna ansökan, bara om Alexandra åkte ensam. Men efter en tid fick de åka tillsammans. Den 28 december kom de till Luleå och fick en ateljé i Konstnärernas kollektivverkstad.
Alexandra och Alexander kallas båda för ”Sasha” och har målat sedan de var barn. De är 27 och 30 år, har dubbla examina från konstutbildningar och träffades när de studerade på Konstakademin i Odessa. För fem år sedan gifte de sig.
Sedan de kom till Luleå har de arbetat vidare med den utställning de påbörjade i Ukraina.
Deras första gemensamma utställning har titeln ”Days Years of war”.
– Invasionen inleddes för ett år sedan, men egentligen började kriget redan många år tidigare. Så det är inte dagar, det är år efter år av krig, förklarar Alexander Ravskyi.
Alexanders målningar beskriver folkets sorg och umbäranden i allmänhet, för alla ukrainare, i hela landet. Alexandras verk visar mer av deras liv som par, och hur de levde i en svår tid.
De använder sig av olika uttryck och har därför arbetat separat med sina verk. Utställningen består av två delar, där de visar fem verk vardera: på canvas, målade i tempera och akryl.
Utställningen visas på Galleri Syster i Luleå under en enda kväll, på årsdagen av invasionen av Ukraina den 24 februari klockan 18. Därefter ska utställningen visas i Kaleido i Piteå till den 31 mars, tillsammans med verk av den ukrainska konstnären Olga. De hoppas även att utställningen ska kunna visas i Stockholm.
Konsten har hjälpt dem mycket genom det senaste året:
– För en del konstnärer kan svåra tider som krig göra att de blir blockerade och slutar arbeta. Men för oss har det varit tvärtom, en knuff framåt, säger Alexander.
– Vi kände ett behov av att uttrycka det för att inte gömma det inom oss, det var för smärtsamt. Därför kändes det bättre att uttrycka det i våra målningar. Det var en lättnad, tillägger Alexandra.
Hon ville gestalta deras privata liv i konsten för att visa att det finns andra delar av kriget:
– Det är inte bara sorg och smärta. Livet fortsätter, det kan fortsätta även i kärlek och lycka. Jag hade det behovet, jag ville dela med mig av det.
Deras konstnärskap har förändrats efter allt de varit med om i Ukraina:
– Jag blev mer uttrycksfull, mer känslosam, säger Alexander, och Alexandra håller med.
Idén till utställningen uppstod i Odessa under kriget:
– Men grundkänslan som vi hade inom oss i Odessa finns fortfarande i våra verk, säger Alexander.
Konstnärsparets vän Alexandra Ivanishyna är på besök i Luleå och ska stanna i tio dagar innan hon återvänder till Odessa. Hon beskriver situationen i hemstaden i dag:
– Det är alltid en svår fråga. När du lever i den miljön känns det okej, men när folk frågar börjar du minnas de riktigt jobbiga dagarna, svåra perioder när det går upp för dig att ditt liv faktiskt inte är normalt. Största problemet i Odessa just nu är bristen på elektricitet. Men livet går vidare och folk går ändå till jobbet, det är detsamma.