Skällan ljuder är namnet på Maj-Doris Rimpis utställning under Jokkmokks marknad. Det kan tolkas som en skälla som ska väcka opinionen för vad det är som händer i Sapmi och det bekräftas när konstnären håller sitt tal under vernissagen. Hon är glad över att renen är årets tema för marknaden, för renen är hjärtat. Samtidigt befinner sig renens livsrum i motvind. Vattenregleringarna krympte marken, sedan har exploateringen fortsatt och nu är det nya gruvor som tär på betet.
Maj-Doris Rimpi hoppas att Jokkmokks kommun ska släppa skygglapparna och hon säger att man "kan göra utan att förstöra". Göra utan att förstöra är fyra ord som rymmer hennes syn på hur Sapmi ska kunna leva vidare.
Det är en utställning som omfattar så mycket och uttrycker så mycket i färg, form och material. Maj-Doris Rimpi skapar på målarduk, skulpterar, gjuter i betong, arbetar med bitar av spegelglas, skinn, horn, trä, metall och säkert också annat.
Och oavsett material så finns där hela tiden ett drag av den samiska kulturen. Renen, fjälllandskapet och koltens färger. Ibland är bilderna bara några detaljer men utan tvekan i uttycket. Kultuvrraednam (Kulturlandskap) från 2008 är en sådan sparsmakad återgivning av samelandskapet där så mycket kan utläsas med fantasins hjälp.
De flesta verken är en hyllning till det samiska livet och till renen, men där finns också hotet. Sex målningar visar utvecklingen. De två första föreställer en ren och livsrummets förvandling, de främmande nya dofterna. Den tredje är en målning fylld av årtal på samekoltens färger med utvecklingen i Jokkmokks kommun, den fjärde Vuosstálasstem (Motstånd) föreställer människor i rad, en lång rad som försvinner utanför målningen. Färgerna är dystra, ovanligt dystra för att vara Rimpi, men i mitten en vita yta. Hon förklarar den som hoppet, att det finns om raden av motståndare blir tillräckligt lång.
Ekploaterijiddjij gárre (Exploatörernas skål) har en butelj och fyra snapsglas. Hon förklarar bilden med att det är staten, kommunen och länsstyrelsen som skålar och de gör det i jord, i jorden från en bergvägg.
Maj-Doris Rimpi går inte förbi Kallak. Den sjätte bilden i serien visar ett hål och i det vita kors. Hon förklarar att det är ett uppsprängt gruvhål och hon gjorde målningen när hon fick höra om Kallak-demonstrationerna. Vid gruvgången har hon placerat två väktare, de sitter där som ett kvardröjande hopp.
Det är en rik utställning som Maj-Doris Rimpi bjuder besökaren. Man vandrar runt, upptäcker nya saker, gör ett nytt varv och upptäcker igen. En utställning befriande fri från upprepningar och den lockar till återvändande. Skällan ljuder fortfarande om hennes skaparkraft 40 år efter första utställningen i Jokkmokk.